Tidssmak Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet tidssmak

1. von Ziegler und Kliphausen, som var stiftsråd i Wurzen och godsägare, skrev bland annat den för tidssmaken synnerligen kännetecknande romanen Die asiatische Banise, oder blutiges doch muthiges Pegu (1688, flera upplagor, till romanen lades 1721 en fortsättning av Johann Georg Hamann, översatt till svenska 1741–1747, ny upplaga 1783), som blev ofantligt omtyckt på grund av stilens om Lohenstein erinrande uppskruvning och svulst, det jämförelsevis måttliga omfånget och det lockande etnografiska ämnet. (källa)
2. Han hade i sin ungdom anställning hos en kartritare och vid en fajansfabrik, var sedan elev för en målare vid namn Giral i fyra år, målade porträtt, kom 1740 till Paris, fick inträde i konstakademins skola och vann Rompriset 1743. I Rom stannade han till 1750. I opposition mot tidssmaken hade han börjat predika återvändande till naturen och antiken, vilket inte behagade de styrande vid akademin. Men 1751 blev han dock agreerad, och 1754 blev han professor och fick en mängd lärjungar. (källa)
3. På utsidan visade jordklotet hela den då kända världen på ett kartografiskt korrekt sätt. På insidan kunde upp till tio personer (huvudsakligen av hertigen inbjudna gäster) samtidigt sitta längs väggarna kring ett runt bord och uppleva en med stearinljus belyst stjärnhimmel, som skulle föreställa natthimlen över Gottorp vid 1600-talets mitt. Himlakropparnas positioner återgavs rättvända och med drygt 1 000 stjärnor, som visades i form av små förgyllda spikhuvuden med infilade strålar. Det fanns sex olika storlekar, ju större spikhuvud, desto ljusare stjärna. De astrologiska stjärnbilderna hade målats detaljrik med oljefärg och i barockens tidssmak. Jämfört med ett modernt planetarium är Gottorps himlamodell förvånansvärt exakt. (källa)
4. Han gör gärna till huvudsak skildringen av en härskande lidelses tillväxt och verkningar och påminner härigenom, men även i andra avseenden, om Marlowe. Vekhet och moraliskt upphöjd värdighet är utmärkande för honom. Diktionen är ren och smakfull, fri från såvälåghet som svulst. Emellertid var Massinger, för att tillmötesgå tidssmaken, tvungen att i sina stycken inmänga komiska scener. Dessa är hos honom så skamlöst plumpa, att man kan misstänka, att de förskriver sig från annan hand. Det är också känt, att han samarbetade med andra dramatiker (i första rummet med Fletcher, men även med Dekker, Rowley, Middleton och Field). (källa)