Tillnamn Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet tillnamn

1. Hos romarna särskilt övergick adoptivsonen fullkomligt till adoptivfaderns familj, fick barnaställning och arvsrätt i förhållande till honom samt antog hans namn, stånd och offertjänst, men bibehöll ändå sitt gamla släktnamn (nomen) med förändrad ändelse såsom ett andra tillnamn (cognomen). (källa)
2. Berättelsen om Kettil Jamte bekräftar att jämte sedan länge använts som tillnamn i olika former, men till skillnad från till exempel Göte påträffas Jämte (och liknande former) som förnamn väldigt sällan. Då systemet med patronymikon blev mindre vanligt antog vissa personer "Jämte", "Jamte", "Jemte", "Jamt", och så vidare, som fasta efternamn. Andra kombinerade förlederna jämte-, jemte- eller jamte- med efterleder som ofta återkopplade till naturen, som till exempel "Jämtelid", "Jämteborn", "Jämteby", "Jamtebo" och "Jemtehed". (källa)
3. Hela växten är mycket giftig och har därför också fått tillnamn som hästbane. Bladen kan framkalla dermatit vid beröring. Gifterna i oleander har en digitalis-liknande effekt som lätt tas upp av munnens slemhinnor. Doften är dock inte giftig och det är inte farligt att lukta på oleander. (källa)
4. Osten lagras normalt mellan 18 och 36 månader. Den genomsnittliga lagringstiden är 24 månader. Yngre ostar har en mjukare konsistens, medan ostar som lagrats längre blir fastare, torrare och betydligt kraftigare i smaken. Efter tidigast 12 månaders lagring kontrolleras ostarna och klassas. De som godkänns för längre lagring förses med ett brännmärke med texterna Parmigiano Reggiano och Consorzio Tutela. Det går även att finna Parmigiano-Reggiano med tillnamn Mezzano, som endast lagrats i 12 månader, och främst används i matlagning. Även ostar med tillnamn Export eller Extra förekommer och står bägge för en extra hög kvalitet. (källa)
5. Pascha (även pasha och pasja, av turkiska paşa) var den högsta militära och civila ämbetstiteln i det Osmanska riket. Titeln "pascha" var en adelstitel och den västerländska motsvarigheten i rang var engelska "Viscount", en värdighet mellan svenska friherre och greve. Titeln hade först tre värdigheter. Högsta värdigheten var tre hästsvansar i baneret och innehades normalt av generaler, amiraler och guvernörer över större provinser. Två hästsvansar korresponderade mot generalmajorer (divisionschefer), vice amiraler och guvernörer. En hästsvans motsvarade brigadgeneraler och konteramiraler samt guvernörer över mindre provinser. Senare byttes dessa grader ut mot de rent militära liva, "generalmajor", ferik, "generallöjtnant", och muschir, "general" (ibland även återgivet med "marskalk"). I internationella sammanhang tillades ofta "excellens" till personen som bar titeln. Ett adelskap förlänades, liksom i Västeuropa, personligen av statschefen (sultanen) genom ett adelsbrev, (Firman), med sultanens sigill i guld (Tughra). I "Firman" stipulerades vad som gällde för titeln, den kunde både vara ärftlig, som exempelvis i Ali Paschas upphöjning till Pascha av Egypten, eller vara personlig. Adelstitlar och hederstitlar bars alltid tillsammans med namnet som i Västeuropa men med skillnaden att titeln bars som tillnamn till skillnad från västerländsk praxis där titlar bars före namnet. Till skillnad från västerländsk praxis gav de Ottomanska titlarna ej rang eller titel till innehavarens hustru. Det land som styrdes av en pascha kallas stundom ett paschalikat (efter turkiskans paşalık). Ordet paşa härleds antingen till det turkiska ordet för huvud eller hövding, baş, eller till padishah (från persiskans pādschāh). (källa)
6. Patronymikon (pluralis patronymikon eller patronymika, av grekiska pater, fader, och o'nyma, namn) eller fadersnamn (farsnamn) är ett tillnamn som har bildats av faderns förnamn för att markera vem en persons far är. Namn som bildats till moderns namn kallas metronymikon. Bruket var förr vanligt i många språk, och patronymika tillämpas än idag i Mellanöstern och Nordöstafrika, i Ryssland, där det ligger mellan förnamn och efternamn, och i isländska namn, där även metronymika används. I många länder har patro‐ eller metronymika omvandlats till vanliga familjenamn eller släktnamn som ärvs från föräldern, exempelvis svenska sonnamn, men patro‐ eller metronymika ska inte förväxlas med familjenamn. (källa)
7. Renhuvud är benämningen på en medeltida släkt som förde ett renhuvud i vapnet, och vars medlemmar kallades Finne i tillnamn. Släkten har också senare av forskare kallats Renhuvud efter vapnet, och äldre Sten Henrikssons släkt. Från denna släkt härstammade på mödernet den yngre Sten Henriksson Finne, adlad 1536 av Kung Gustav Vasa, med samma vapen och namnet Finne. (källa)
8. Efternamn är i flertalet kulturer idag familjenamn eller släktnamn, det vill säga den del av en persons namn som anger till vilken familj eller släkt hon eller han hör. Förr var andra tillnamn – baserade på faderns förnamn (patronymikon), undantagsvis moderns (metronymikon), personliga egenskaper, ursprung, hemgård, hemort, yrke eller liknande – vanliga som efternamn. (källa)
9. Smeknamn är en form av binamn, ett positivt laddat ersättningsnamn för en person, ort, förening eller ett föremål, men kan även vara ett binamn/tillnamn (till exempel Leif "Honken" Holmqvist). Motsatsen till smeknamn är det negativt laddade öknamnet. Det språkvetenskapliga begreppet är hypokorism, från grekiskans hypokorisma, som kommer från hypokorizesthai: att tilltala med smeknamn (hypo – under, i hemlighet, korizesthai – att smeka). Är ett smeknamn bildat av tilltalsnamnet, kallas det smekform. (källa)