Tillplattad Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet tillplattad

1. Längden av den meridiangrad de mätt visade att jorden är tillplattad vid polerna. (källa)
2. Isopoderna är vanligen 5–15 mm långa, men den största arten, Bathynomus giganteus, kan bli upp till 45 cm lång och väga 1,7 kilogram. Kroppen är tillplattad uppifrån (dorsoventralt). Isopoderna har ingen tydlig carapax (ryggsköld). Antennerna har en lång, flerledad yttre del. Ögonen är oskaftade komplexögon och kan saknas. Första thoraxsegmentet är sammansmält med huvudet. De thorakala benparen (pereopoderna) är ogrenade, medan de abdominala benparen (pleopoderna) är tvågrenade (Y-formiga). Det finns sju benpar. (källa)
3. Gäddan har en långsträckt, spolformad kropp, med mycket stort gap. Huvudet är stort och nosen uppifrån tillplattad. Bukfenorna sitter långt bakom bröstfenorna, och den lilla ryggfenan sitter långt bak, alldeles framför stjärtroten och ovanför analfenan. (källa)
4. En fallande regndroppe blir p.g.a. atmosfärens bromsande verkan tillplattad, den får "oblatform". (källa)
5. Nissögat är en liten fisk med långsmal kropp som är tillplattad från sidorna. Det likaledes tillplattade huvudet har 6 korta skäggtömmar kring munnen, och en rörlig tagg under ögat. Ryggen är fläckigt mörkbrun, buken är ljusgrön och längs sidorna har den två band av stora, mörka fläckar med ljus kontur. Fisken är 8–12 centimeter lång (honorna störst) och väger mellan 20 och 60 gram. (källa)
6. En av de vanligaste sorternas växtfossil är kompressionsfossilerna, där ett blad eller någon annan tillplattad del av en växt ligger pressad mellan ett par sedimentlager och är bevarat i form av en kolhinna. Man finner också ofta pollen och sporer i insjöavlagringar och i stenkol. Mindre vanligt men ekonomiskt mycket betydelsefullt är kol från karbontidens träskflora. Bland de mest spektakulära växtfossilen märks förstenade trädstammar. (källa)
7. Pistill är det kvinnliga könsorganet (honorganet) i en blomma. Varje blomma har en eller flera pistiller som sitter mitt i blomman. Pistillens bas är förtjockad och utgör fruktämnet med fröanlagen, fröämnena. Efter befruktning bildar fruktämnet frukten som innehåller ett eller många frön. Pistillens spets är klibbig och ofta tillplattad eller förgrenad för att lättare ta emot pollen och kallas "märke". Märket sitter ofta på ett smalt skaft, kallat "stift", men märket kan också sitta direkt på fruktämnet (ibland som märkesstrålar hos vallmo). Ordet pistill kommer av latinets pistillum som betyder mortelstöt. (källa)
8. Rockor har en starkt tillplattad kropp och stora bröstfenor, som är sammanvuxna med huvudet. Munnen, näsöppningarna och fem pariga gälspringor finns på kroppens undersida. Bakkroppen är mycket smal i förhållande till kroppen, hos spjutrockeartade rockor ofta piskliknande. De flesta rockor lever i havsmiljö, men det finns många arter som lever i tropiska sötvatten. Kroppens ovansida har en färg som är anpassad till artens levnadsområde. Den kan vara alltifrån sandfärgad till svart, och ofta mönstrad med band och fläckar. (källa)
9. Ryssgubbe är en storväxt, vanligen flerårig ört med en kraftig pålrot. Stjälken blir upp till en meter hög, den är upprätt och vanligen strävhårig. De nedre bladen är parflikiga med en stor triangulär ändflik. De övre bladen är oftast enkla. Blommorna sitter i en rikt förgrenad blomställning. Kronbladen är gula, och cirka 0,5 cm långa. Blommorna har en svag, angenäm, kryddartad doft, liksom hos många andra korsblommiga växter. De snett äggformade frukterna har en tillplattad spets. Ytan är täckt med små vårtor. Frukterna är mycket typiska för arten. De innehåller endast två frön och öppnar sig inte vid mognaden. (källa)
10. Sandvita (Berteroa incana) har en tillplattad skida, men i den riktningen, att bredsidorna är parallella med mellanväggen. Skidans två valvler är plattade och upptar hela bredsidorna (ej dubbelvikna som hos till exempel släktena skärvfrön och lomme), och mellanväggen är av samma bredd som de. Här saknas därför den mittlinje på vardera plattsidan, den sitter nämligen hos sandvitesläktet längs skidans smala kanter. (källa)