Tillspetsa synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas tillspetsa

Tillspetsa uttalas till|spetsa (lös eller fast sammansättning) -de.

Ordformer och varianter av tillspetsa

Tillspetsa är ett verb

Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.

Hur används ordet tillspetsa

De viktigaste arterna är det äkta kolaträdet (Cola nitida) , tillspetsade kolaträdet (Cola acuminata), båda omkring 12–20 meter höga, med vidsträckt utbredning och ofta odlade i tropiska Afrika.

Poststrukturalismen är radikalt antireduktionistisk. Den ser sökandet efter en yttersta princip eller beståndsdel som den metafysiska paradoxen. Det är icke-ursprunget som är det ursprungliga, kan man tillspetsat uttrycka det. En närvaro är alltid märkt av en frånvaro, på så vis är en absolut närvaro omöjlig, och att reducera världen till en funktion av en grundläggande princip är omöjligt.

Sven-Eric Liedman har ibland lite tillspetsat sagt att han inte vill kalla sig marxist utan marxian. Med detta menar han att man normalt kallar efterföljare till tyskspråkiga filosofer -ianer eller -aner - till exempel lutheraner, kantianer, hegelianer, weberianer, freudianer, jungianer osv. Anhängare till franska filosofiska riktningar kallas däremot -ister, till exempel strukturalister, existentialister, postmodernister m.m. Eftersom det var en grupp franska Marxanhängare som först kallade sig marxister har detta blivit den vedertagna beteckningen på Marx' efterföljare, något Liedman anser vara fel.

Ordet epigram kommer från det grekiskans ἐπίγραμμα epigramma, som betyder påskrift eller inskrift. Antikens greker använde det ordet om sådana inskrifter på gudabilder, byggnader, minnesmärken och liknande, som upplyste om deras betydelse och ursprung eller om de händelser dessa föremål var avsedda att påminna om. Eftersom epigrammen ofta var skrivna på vers (vanligen ett eller några få distika), utvecklades epigrammet till en egen diktform vars viktigaste egenskap är den mycket stränga begränsningen både för innehållet och formen, så att en enda tanke kunde få ett oerhört sammanpressat och tillspetsat, men på samma gång fulländat och poetiskt avrundat uttryck. I övrigt kunde innehållet i denna tanke variera helt fritt.

Fastän torparna som regel redde sig ekonomiskt, levde de i en ständig otrygghet, arrendeavtalen ingicks på obestämd tid, inte sällan muntligt (1912 hade 30 procent av torparna muntligt kontrakt), varför torparna kunde vräkas med kort varsel. En ny ägare till huvudgården var dessutom inte bunden av de avtal den föregående ägaren ingått. På grund av utvecklingen inom såväl jordbruket som skogsbruket fråntogs torparna vissa av sina gamla förmåner, till exempel den fria nyttjanderätten till skog och betesmark, samtidigt ökades deras beroende av markägarna (som blev allt ovilligare att ingå långfristiga avtal), medan arrendena åter höjdes. Denna negativa utveckling, i förening med att de berörda blev medvetnare om sin diskriminerade ställning, ledde till uppkomsten av ett akut problem, som kunde lösas först efter flera decennier fyllda av konflikter. Situationen tillspetsades av att de socialistiska idéerna funnit en god grogrund bland torparna, som efter hand allt aktivare började driva sin egen sak. Under finska inbördeskriget 1918 spelade de trots allt snarast åskådarens roll.