Tofsvipa Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet tofsvipa

1. Denna vadare häckar på översvämningsmark, sjönära jordbruksmark och andra fuktiga habitat med låg vegetation. Den lägger vanligtvis fyra ägg i en uppskrapad grop direkt på marken. Ungarna är självständiga nästan direkt efter att de kläcks, även om de övervakas av föräldrarna, och blir flygga efter 35–40 dagar. Efter häckningen bildar tofsviporna stora flockar som håller ihop under höst och vinter och uppehåller sig då i liknande habitat som under häckningen, som jordbruksbygd och gyttjestränder. Den livnär sig av ryggradslösa djur.
2. Tofsvipan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population som dock minskat så pass kraftigt på kort tid att IUCN kategoriserar arten som nära hotad.
3. Tofsvipan är en stor vadare, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa. Tofsvipan är ungefär lika stor som en duva men har längre ben. Den är 28–31 cm lång, med ett vingspann på 67–72 cm. Könen är lika och även fåglar i juvenil dräkt har en liknande fjäderdräkt.
4. Tofsvipan var en av de arter som Carl von Linné beskrev i den tionde upplagan av sin Systema Naturae från 1758. Han placerade den i gruppen vadare under det vetenskapliga namnet Tringa Vanellus. Släktet Vanellus upprättades 1760 av den franske zoologen Mathurin Jacques Brisson. Vanellus är medeltidslatin för "tofsvipa" och diminutivform för latinets vanus, som ungefär betyder "fläckt". Släktets systematik är omtvistad och flera förslag om att det borde delas upp förekommer. Tofsvipan delas inte upp i några underarter.
5. Tofsvipan häckar i Europa, Marocko och Asien så långt österut som till Kina. Merparten av all världens tofsvipor, det vill säga populationerna i norra och östra Europa, och i Asien är flyttfåglar. De Skandinaviska och nordeuropeiska populationerna flyttar till Frankrike, Iberiska halvön, länderna i Medelhavsregionen och norra Afrika men även Madeira och Kanarieöarna. Stora delar av Asiens populationer flyttar till Mellanöstern, södra Centralasien och sydöstra Kina.
6. Som en av de tidigaste flyttfåglarna kommer tofsvipan på vårvintern till Sverige, från vinterkvarteren i Syd- och Mellaneuropa. Den förekommer över hela landet förutom i fjälltrakterna, även om den är ovanligare i Norrlands inland.
7. Tofsvipan trivs på sankmark, översvämningsområden, strandängar och fuktig åkermark i närheten av sjöar men även längre upp på torrare områden då den födosöker på åkrar och betesfält. Vintertid förekommer den i liknande habitat. På våren är den ofta synlig på strandängar när den söker föda, men senare under häckningssäsongen blir tofsviporna mer skygga. Efter häckningsperioden bildar de stora flockar som håller samman under hösten och vintern tills de åter ska bilda par på våren. (källa)