Tonomfång Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet tonomfång

1. Ofta jämför man musikinstrumenten med den mänskliga rösten och dess tonomfång. Detta ger en kategorisering, "på ena ledden", efter de namn på de olika sångstämmor som brukar användas i västvärlden. Denna kategorisering kombineras ofta med någon av de andra nedan, man talar till exempel om violinfamiljen som inkluderar samtliga dessa stämmor. (källa)
2. Oboens ton brukar beskrivas som när man håller för näsan och talar, vilket något oegentligt benämns som ett nasalt (egentligen hyponasalt) ljud. Den är övertonsrik och hörs bra över de övriga orkesterinstrumenten. I den lägsta kvinten av sitt tonomfång har oboen en tendens att låta grov eller rå. (Om en sådan karaktär inte är önskvärd brukar passager i detta register överlåtas till oboens större släkting engelskt horn.) I mittenregistret klingar oboen bäst, och den kommer till sin fulla rätt i melodiska solon. De allra högsta tonerna är svårspelade och har en mycket tunn klang som kan erinra om att rörbladsinstrumentet i grunden är en "vasspipa", de används sparsamt i symfoniorkestern. (källa)
3. Pianinot har vanligen ett mindre tonomfång än pianot. (källa)
4. Piccolaflöjt (från italienskans flauto piccolo, 'liten flöjt') är en liten tvärflöjt i träblåsfamiljen. Den är hälften så stor som en tvärflöjt och har sitt normala tonomfång en oktav ovanför denna. Piccolaflöjten har det högsta tonomfånget i symfoniorkestern, från tvåstrukna d ända upp till femstrukna c, och är i sitt höga register mycket svår att överrösta. Förutom i symfoniorkestern används den ofta i blåsorkestern och inte minst i militärmusik. (källa)
5. Enligt den kände upptecknaren av polskemelodier Karl Sporr finns det även i Sverige gamla polskor med tydliga musikaliska influenser från 1700-talets menuetter. Det finns exempel på att samma melodi i gamla notböcker ibland betecknas som menuett och ibland som polska. Man har återanvänt samma melodi men ändrat lite på taktdelarnas längd och betoning så att rytmen passat till en annan dans. Musikaliskt har många äldre polskor influerats mycket av vallåtsmusik som sjungits eller spelats på enkla blåsinstrument, har begränsat tonomfång och ofta växlar mellan dur och moll eller använde dorisk kyrkotonart. En påverkan kommer från gamla psalmer(äldre än 1820), så kallade folkliga koraler, som bevarats och utvecklats av försångare i församlingar som inte hade någon orgel. (källa)
6. Vanligen används piezoelektricitet för att skapa svängningarna i billiga sumrar. Ofta utförs en summer med drivkrets så att användaren endast ansluter en likspänning för att erhålla ljud, och svängningarna åstadkoms internt. Bara ett mindre tonomfång brukar vara möjligt, och vanligen används bara en ton. (källa)
7. Tenor (tenorist) (från latinets: 'tenor', uttalas med o- eller å-ljud, av tenere – att bära) är en stämma inom solosång och körsång. Tenor är den högsta herrstämman (om man bortser från kontratenor och sopranist), och motsvarar ett tonomfång mellan c i lilla oktaven och ettstrukna a, möjligen upp till tvåstrukna c (höga c) (en tenore di grazia kan ha ett omfång ända upp till tvåstrukna f, och en heldentenors omfång kan gå ända ned till ass i stora oktaven. Om termens ursprung, se cantus firmus. (källa)
8. Tonomfång, register eller ambitus talar man om i samband med musikinstruments kapacitet i att frambringa toner. Ett instrument ska i alla fall ha en oktavs tonomfång för att kunna återge alla toner. Om inte detta är möjligt kan man kombinera instrumentet med ytterligare instrument av samma typ men med ett annat tonomfång för att på så sätt kunna åstadkomma flera olika toner. Det gör man till exempel med timpanin. Majoriteten av alla instrument har mer än en oktavs tonomfång. Exempel på instrument med stort tonomfång är orgel och piano. (källa)