Tonträffning Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet tonträffning

1. Som upptecknare var Schenell även synnerligen skicklig och entusiastisk. Han hade redan som liten, med den tidigare nämnda Silfman, övat sig i "tonträffning" och blivit - enligt egen utsago - "okugglig". Detta tillsammans med ett pianostämmargehör gjorde att Pelle snabbt och effektivt kunde teckna ned låtar efter spelmännen i främst nordöstra Hälsingland. Men han var inte bara skicklig låtnedtecknare. Även gamla bygdehistorier och allmänt folkliv tecknades ned av Schenell på uppdrag av Landsmålsarkivet i Uppsala, som ansåg honom som en av sina mest värdefulla upptecknare. Han erhöll 1938 Zorns guldmärke. (källa)
2. Tavaststjerna studerade vid Helsingfors musikinstitut 1883–1893 och gjorde där en synnerligen betydelsefull insats som lärare i solosång 1890–1913, tonträffning 1890–1929 och orgelspel 1893–1920. Hon var också verksam som bibliotekarie 1888–1923, skattmästare 1890–1933 och värdinna i musikerhemmet Vikan i Pojo 1907–1934. (källa)
3. Instrumentet är uppbyggt av två högfrekventa tongeneratorer och spelas med en ring som dras på en tråd. En målad klaviatur underlättade tonträffningen, men senare tillkom även en riktig klaviatur där tangenterna kunde röras i sidled för att skapa mikrotoner. Ursprungligen lät instrumentet mycket likt thereminen, men möjligheter utökades senare genom att högtalare och ett in- och urkopplingsbart filter tillfördes. Ondes Martenot är särskilt känt för dess spöklika svängande toner som åstadkoms av att radiorören producerar oscillerande frekvenser. (källa)
4. Även som skriftställare verkade Wegelius för det musikaliska livets höjande i Finland. Han var musikreferent i Helsingfors Dagblad och Finsk Tidskrift, publicerade uppsatser även i andra tidningar och tidskrifter samt utgav bland annat Lärobok i allmän musiklära och analys (1888–89), Hufvuddragen af den vesterländska musikens historia från den kristna tidens början till våra dagar (1891-93), Kurs i tonträffning (1893–95) och Lärobok i homofon sats, generalbas (1897). (källa)