Vad betyder och hur uttalas tragiker
Tragiker uttalas trag|ik|er [-a´gi-] -n; pl. tragiker.
Tragiker betyder skådespelare i tragiska roller och tragediförfattare.
Ordformer och varianter av tragiker
Singular
- tragiker
- obestämd grundform
- tragikers
- obestämd genitiv
- tragikern
- bestämd grundform
- tragikerns
- bestämd genitiv
Plural
- tragiker
- obestämd grundform
- tragikers
- obestämd genitiv
- tragikerna
- bestämd grundform
- tragikernas
- bestämd genitiv
Tragiker är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet tragiker
Tragedi (tragiker) (egentligen "bocksång", bildat av de grekiska orden tragos, "bock", och oide, "sång") är en dramatisk genre som sedan antiken spelat en central roll i västerlandets kultur. En tragedi är motsatsen till en komedi, och har i regel ett olyckligt slut. I klassisk bemärkelse skildrar den en i något hänseende betydande människas lidande, som resulterar i psykisk eller fysisk undergång, enligt Aristoteles ej orsakad av ondska eller brottslighet utan av en relation. Aristoteles tillämpade också katharsisbegreppet på tragedin, ovisst är dock om han därmed avsåg en rening av åskådarens sinne eller av handlingen. Författare (i synnerhet antika) som främst ägnar sig åt tragedier kallas tragöder.
Nietzsches estetiska bruk av begreppen, som senare utvecklades filosofiskt, utvecklades först i hans bok Tragedins födelse, som han publicerade 1872. Hans främsta premiss var här att sammansmältningen av dionysisk och apollonisk konstutövning bildar dramatisk konst, eller tragedier. Han fortsätter med att argumentera för att det inte har uppnåtts sedan de antika tragikerna. Nietzsche hävdar med kraft att framför allt Aiskylos verk, men också Sofokles, representerar höjdpunkten av konstnärligt skapande, det sanna förverkligandet av tragedin, det är med Euripides, hävdar han, som tragedins undergång börjar. Nietzsche protesterar mot Euripides utnyttjande av sokratisk rationalism i sina tragedier, och hävdar att man berövar tragedin dess grundval, nämligen den känsliga balansen mellan det dionysiska och det apolloniska, genom att blanda in etik och förnuft.
