Trontillträde Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet trontillträde

1. Konungaförsäkran, kungaförsäkran, handfästning, valkapitulation, kallades i Sverige fram till 1975 den förpliktelse som kungen hade att avlägga vid sitt trontillträde, att som regent fullgöra de med ämbetet förenade plikterna, och att samtidigt ej heller överskrida desamma. Konungaförsäkran innebar att kungen lovade att till exempel inte starta anfallskrig utan att rådfråga riksdagen och regeringen, och att i övrigt följa grundlagarnas stadgar. Till konungaförsäkran hörde även den mer högtidliga kungaeden. (källa)
2. Under medeltiden översattes den nordiska titeln jarl till dux, vilket är latin för hertig. Efter den siste jarlen (Birger jarl) kom titeln hertig eller dux i Sverige att bara användas för söner inom kungahuset, med ett enda undantag, hertig Bengt Algotsson. Gustav Vasa utnämnde i sitt testamente de tre yngre av sina söner – Johan, Magnus och Karl – till hertigar över var sitt område med stor självständighet, vilket fick Erik XIV att snabbt efter sitt trontillträde att sammankalla ett riksmöte i Arboga – för övrigt det första som kallades för riksdag – där han genomdrev en ökad kontroll från kronans sida över hertigdömenas administration och rättsskipning. Landskapen i Sverige ansågs på den tiden i sig vara hertigdömen eller grevskap (beroende på sin storlek och betydelse) även om de ofta inte hade någon prins som hade dem som titulära hertigdömen eller grevskap. (källa)
3. Vid sitt trontillträde 1973 övervägde Carl XVI Gustaf att avskaffa hovleverantörskapet eftersom det ansågs omodernt. Istället begränsades antalet hovleverantörer, avgifterna togs bort och reglerna för antagning blev stramare. (källa)
4. Under äldre vasatiden var marsken en mäktig militär ämbetsman utan bestämda befogenheter. Lars Siggesson (Sparre), som ledde Gustav Vasas arméer under Dackefejden, utnämndes till marsk genast efter kungens trontillträde 1523 och behöll värdigheten till sin död 1554. I Erik XIV:s hovordning omtalas marsken som en av kungens fyra sekreta råd, med uppgift att dels beställa krigssakerna, dels tjänstgöra i vissa ceremonier och festligheter vid hovet. Ytterligare arbetsbeskrivningar för marskämbetet gjordes under Johan III och Sigismund, dock utan att det fick några praktiska resultat. (källa)
5. Boken är en fallstudie av Sveriges del i det Trettioåriga kriget, och i boken får läsaren följa Erik Dahlbergh från hans födelse år 1625 fram till krigsslutet 1648 och Karl X Gustavs trontillträde efter drottning Kristinas abdikation 1654. Boken skildrar hur Sverige blev en stormakt, men också händelser i flera andra europeiska länder och Sveriges kolonier i Nordamerika och Afrika. Utöver de stora händelserna skildras även 1600-talets vardagsliv. (källa)
6. Vid Jakob I:s trontillträde inkom puritanerna med en petition och begärde audiens hos monarken, vilket ledde till den s.k. Hampton Court-konferensen 1604. Vid denna begärde puritanerna förörelsen typiska reformer av liturgin: Att korstecknet skulle avskaffas ur den officiella gudstjänstordningen, att lekfolk skulle förbjudas utföra dop i krissituation (Nöddop), att konfirmationen skulle avskaffas, att bruket av vigselringar skulle avskaffas, att bugande vid omnämnandet av Jesu namn i bibelläsningar och böner skulle avskaffas, att läsningen av apokryfer skulle avskaffas, att titeln präst skulle ersättas, att avlösningen skulle avskaffas, samt att bruket av röklin skulle göras frivilligt. Man ogillade också ordet "söndag", som man ansåg vara ett uttryck för hednisk soldyrkan, och visade misstänksamhet mot bruket av musikinstrument i gudstjänstlivet. Av dessa krav gick kung Jakob endast begäran om apokryferna till mötes: Offentlig läsning av dem avskaffades, men de fortsatte att tryckas i biblar, och den anglikanska kyrkan fortsatte att betrakta dem som Helig Skrift (om än av lägre auktoritet). Vid konferensen antogs även en bibelutgåva gemensam för både anglikaner och puritaner: King James' Version. (källa)
7. Sverige har haft riksföreståndare ett antal gånger under historiens lopp. Titeln togs först i bruk då Karl Knutsson (Bonde) utnämndes till det 1438. Han avgick från detta ämbete redan 1440, men det förekom sedan under många år under Kalmarunionens tid, då Bengt och Nils Jönsson (Oxenstierna) tillsammans innehade ämbetet (1448), 1457, då titeln delades av Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och Erik Axelsson (Tott), 1464, då Kettil Karlsson (Vasa) var riksföreståndare, 1465–1467, då Kettil Karlsson, Jöns Bengtsson och Erik Axelsson innehade ämbetet efter varandra, samt åren 1470–1497 (Sten Sture den äldre), 1501–1520 (Sten Sture den äldre, Svante Nilsson (Sture), Erik Trolle och Sten Sture den yngre) och 1521–1523 (Gustav Vasa). Under Kalmarunionen hade Sverige riksföreståndare under så många år, på grund av att de danska kungarna under långa tider var avsatta och riksföreståndarna officiellt agerade som ställföreträdare för dem, men i praktiken själva agerade som kungar. Efter Gustav Vasas trontillträde och införandet av arvkungadöme i Sverige har titeln endast använts två gånger. Dels uppträdde Karl IX under denna titel 1599–1604, innan han erkändes som svensk kung, dels innehades den av hertig Karl, efter att Gustav IV Adolf hade blivit avsatt 1809, innan hertigen utropades till kung med namnet Karl XIII. (källa)
8. Numera kan Konungen endast hålla ett välkomsttal inför riksdagen en gång per år vid Riksmötets öppnande, därefter håller statsministern sin regeringsförklaring, som är trontalets egentliga efterträdare. Trontal av monarken kan möjligen, i enlighet med traditionen, hållas vid framtida statschefers trontillträde. Enligt tradition håller då den nya kungen eller drottningen bl.a. ett minnestal över den avlidna monarken samt en presentation av sig och sitt valspråk. (källa)