Trosfrände Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet trosfrände

1. Följden av detta blev många militära konflikter och uppror mot främst de förpolskade ukrainska stormannaätterna som ofta fick hjälp av den polsk-litauiska armén. År 1648 utmynnade ett nytt uppror i ett inbördeskrig som blev till ett befrielsekrig mot det polska förtrycket. Hårt pressade av polackerna och litauerna bad kosackerna 1654 sina ortodoxa ryska trosfränder om bistånd mot Polen-Litauen. Resultatet blev en rysk intervention som 1667 delade det ukrainska området i en västlig (polsk) och en östlig (rysk) del. (källa)
2. År 1758 anslöts sig Ann Lee till rörelsen. Ann Lee blev shakers andliga ledare och profet som föregav att hon fått gudomlig uppenbarelse. Ann Lee och hennes trosfränder var invecklade i flera rättsliga processer, varefter de 1774 beslöt att utvandra till USA. Ann Lee och åtta trosfränder anlände till New York den 6 augusti samma år. Trots att medlemmarna vid ankomsten vägrade svära eden och att de var inblandade i flera rättsprocesser, tillväxte skaran. (källa)
3. Omkring 1830 började Mor Anna i sin hembygd Själevad efter påverkan av några från Västerbotten inflyttade "läsare" att angripa kyrkan för de så kallade nyböckerna, den år 1810 reviderade katekesen, 1811 års kyrkohandbok och 1819 års psalmbok. I stället hävdade hon en bokstavstrogen tolkning av bibeln och Luthers skrifter, särskilt postillan. Efter hand blev angreppen från Mor Anna och hennes hundratals proselyter mot kyrkan och dess män allt häftigare och det föranledde muntliga och skriftliga varningar från kyrkan. År 1854 började två inom församlingen högt ansedda män utdela sakramenten, då Mor Anna tydligen hyste vissa betänkligheter mot att själv åta sig värvet. Sekten benämnde sig nu som Evangelisk-lutherska frikyrkan. Detta renderade att 63 personer från Självad och 27 från Arnäs stämdes till lagtima höstting i Själevad i december samma år. Anklagelserna var önsesidigt smädanden, förkastelser och nedsättande omdömen som i skrift om prosten Holm "i allt en djävulens tjänare" respektive om Mor Anna att "Hon är till sitt leverna inbilsk, egenkär och äregirig i så hög grad att hon i redan sin ungdom upphävde sig till lärare i religion" och så vidare i samma tonlägen. De tilltalade, av vilka samtliga utom två tillstådömdes var och en till böter på 16 riksdaler och 32 skilling banko och därtill 3 riksdaler 16 skilling banko för sabbatsbrott för dem som mottagit nattvarden på helgdag. Saknades tillgångar omvandlades straffet till 14 respektive 16 dagars fängelse på vatten och bröd i Härnösands länshäkte. Domen överklagades och vid hovrätten befriades de tilltalade från ansvar. Vid vårtinget 1855 vid Arnäs häradsrätt i Önska anklagades 27 annaniter från Grundsunda för missbruk av Herrens nattvard. De fick samma dom som trosfränderna 1854 och även denna dom upphävdes av hovrätten. I och med utdelningen av nattvard skedde definitiv brytning med statskyrkan frånsett dop, vigsel och begravning som man utan för stora betänkligheter kunde överlämna åt prästerna. (källa)
4. Under regeringen Reinfeldt användes begreppet även om allmänborgerliga väljare eller moderater som stödde Alliansen och som kunde tänkas rösta på Centerpartiet, Folkpartiet (nu Liberalerna) eller Kristdemokraterna, för att behålla dem i riksdagen. Begreppet Broder 4 procent har ibland använts för moderater som stödröstat på Kristdemokraterna, då med anspelning på Kristdemokraternas frikyrkliga bakgrund, där broder är ett ord som används för en trosfrände, se exempelvis äldstebroder. (källa)
5. Kristendomen fördes först till Island av islänningar som vistats utomlands. En sådan, Thorvald den vittfarne (Þorvaldr viðforli) från Skagafjord, hade med sig en sachsisk biskop, Fredrik, men deras omvändelseförsök misslyckades. En annan, Stefnir Thorgilsson, for till Island på uppmaning av Olav Tryggvason 996–997, men det gick inte bättre för honom. Olavs nästa ombud, den tyskfödde, stridslystne prästen Dankbrand (Þangbrandr), förmådde 997 en stor östländsk hövding, Hall Thorsteinsson, och sedan flera andra stormän att ta dopet, men väckte genom flera dråp så stor ovilja, att han måste lämna Island 999. En av hans proselyter, Hjalte Skeggesson, blev så också landsförvisad, då han smädat gudarna på alltinget, och drog till Norge, dit hans trosfrände Gizurr vite kort därefter följde honom. Följande år återvände de till Island vid alltingstiden och lyckades med Halls hjälp genomdriva religionsfrågans avgörande, som överläts åt lagsagomannen, en nordländsk hövding Thorgeirr från Ljósavatn, efter vars utslag både hedningar och kristna lovade att rätta sig. Han förkunnade då som lag, att alla skulle låta döpa sig, och sålunda blev kristendomen lagfäst år 1000. Godarna och andra bönder byggde kyrkor på sina gårdar och blev antingen själva präster eller höll präster vid dem: det hedniska folkliga prästadömet blev med tiden kristet. Främmande missionsbiskopar – Are nämner 11, bland dem flera irer – besökte Island, år 1056 fick det sin egen biskop, Isleif Gizursson, (död 1080). Hans son och efterträdare, Gizurr Isleifsson (1082–1118), genomdrev, med hjälp av prästen och hövdingen Sämund frode på Oddi och lagsagomannen Markus Skeggesson, införande av tionde 1096 och skänkte sin gård Skálholt till biskopssäte. Med hans hjälp upprättades ett andra biskopsdöme för nordlandsfjärdingen, med säte på Hólar ("at Hólum"), dess förste biskop blev Jón Ögmundsson (1106–1121). Vid bägge biskopssätena inrättades prästskolor. Omkring 1120 grundlade biskop Jón det första klostret, benediktinklostret Þingeyrar vid Húnaflói, som invigdes 1133. Senare inrättades fyra augustinkloster för munkar och ett nunnekloster. Gudstjänsten var inrättad på vanligt romersk-katolskt sätt med latinsk sång, men predikan hölls ofta på modersmålet. Såväl prästskolorna som klostren blev säten för kyrklig lärdom, bland vars gynnare särskilt nämns biskop Thorlákr Thórhallsson i Skálholt (1177–1193). Vid 1100-talets slut fick Island sina egna helgon: Thorlákr (1198), landets förnämsta helgon, och Jón (1200). (källa)
6. 1585–1598: Konflikten mellan katoliker och protestanter utökas av allianser utanför landets gränser. Protestanterna stöder sina trosfränder i Nederländerna som revolterar mot Spanien och katolikerna finner stöd hos Filip II av Spanien. Slaget vid Coutras 20 oktober 1587 åtföljs av Journée des Barricades 12 maj 1588 då kungen Henrik III, som innerligt hatas av katolikerna, tvingas fly Paris. Samma år försöker han göra slut på ligan genom att låta mörda deras ledare, hertigen av Guise och hans bror kardinalen av Lorraine, i Blois. Henrik blir själv mördad följande år av en fanatisk munk som därmed gör Henrik av Navarra, protestanternas ledare, till ny fransk kung. Som Henrik IV tvingas han återta sitt kungadöme från den katolska ligan som vägrar erkänna honom (slaget vid d'Arques 21 september 1589, slaget vid Ivry 14 mars 1590). Då han konverterar till katolicismen 1593 öppnas Paris portar och han lyckas samla många trogna kring kronan. Ett krig mot Filip II 1595–1598 slutar med freden i Vervins och att Filip II av Spanien tvingas lämna Frankrike. Henrik gör slutligen slut på de religiösa krigen med ediktet i Nantes 1598. (källa)
7. Henriks karaktär som kung kan bäst sammanfattas som from, obeslutsam och lättledd, samt att han i senare i livet blev psykiskt instabil. Han var snäll och generös mot dem som han brydde sig om (vilket inte hjälpte kronans finansiella situation) och gav bort landområden och titlar till sina rådgivare. Han undvek sin rolls överdådiga munderingar och föredrog enkel klädsel. Han var intresserad av läsning och kunskap, men visade inget intresse överhuvudtaget att leda sitt land i krig, vilket är ironiskt, då hans regeringstid var en av de blodigaste i Englands historia. Han ogillade att kriga mot trosfränder och mån om att rättvisa skulle skipas i hans namn, vilket också är ironiskt, med tanke på den korruption och laglöshet som rådde under hans tid på tronen. Henrik tycks ha använt religion och fromhet som medel att fly den hårda värld av rivalitet och maktstrider som omgav honom vid hovet. Han var mycket pryd, vilket uppmuntrades av hans biktfader som rådde honom att avstå från sex med hustrun så mycket som möjligt. (källa)
8. Upproret blev mycket blodigt och kostsamt för samväldet och gav zaporizjakosackerna en viss autonomi. Redan 1648 kontaktade Chmelnytskyj ryssarna och hörde sig för om en eventuell union med dem. Ryssarna ansåg att tillfället inte var lägligt. Men efter en lång tvekan som varade i flera år antog de hans förslag och röstade (1653) för en union med kosackerna. När så polackerna vintern 1653–1654 var nära att kuva rebellerna ingick kosackerna, i Perejaslav, fördraget med sina grekisk-ortodoxa trosfränder. Chmelnytskyj svor trohetseden till Tsarryssland den ryska delegationen med Vasilij Buturlin i spetsen, på ett öppet rådsmöte (normalt hölls rådsmöten enbart inom kosacktoppen) där även gemene man fick delta. Därmed utvecklades kosackupproret till ett omfattande krig mellan Polsk-Litauiska samväldet och Tsarryssland. Zaporizjakosackernas autonomi fortsatte i det lillryska området av Tsarryssland, men kosackerna var splittrade och den bristande lojaliteten mot ryssarna gav under en lång period upphov till många konflikter. (källa)
9. Verner Söderberg ger följande omdöme i Nordisk Familjebok: "M. var intellektuellt rikt begåfvad, men lågsinnad och utsväfvande, och de grymma förföljelserna mot hans forna presbyterianska trosfränder ådrogo honom välförtjänt hat i hela Skottland.". (källa)
10. Sällskapet, som när det lämnade Stockholm uppgick till 61 personer, begav sig först till Köpenhamn, där de förenade sig med ett 30-tal trosfränder från Finland och Sverige. Ett skepp inköptes, och från Köpenhamn började samfundet en elvaårig lidandefylld irrfärd från land till land, utan att, till följd av den religiösa intoleransen, någonstans kunna finna en varaktig fristad. (källa)