Truppsammandragning Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet truppsammandragning

1. Vad förhållandet till utländska makter angår, iakttog Alexander, understödd av Nikolaj von Giers, som 1882 utnämndes till utrikesminister, en fredsvänlig politik, trots alla påtryckningar från det panslavistiska partiet. I september 1884 hade Alexander en vänlig sammankomst med kejsarna Vilhelm I av Tyskland och Frans Josef av Österrike i Skierniewice. Men 1885 väckte Österrikes och Tysklands hållning i den bulgariska frågan hans förbittring, och med anledning därav började han koncentrera stora truppmassor i Polen. Dessa truppsammandragningar vid Tysklands och Österrike-Ungerns gränser fortsattes under de följande åren och uppfattades i Europa som ett bevis på att Ryssland rustade sig till ett krig mot trippelalliansens makter. Ännu större blev spänningen mellan Ryssland och Tyskland efter kejsarna Vilhelm I:s och Fredriks död. Visserligen skyndade sig kejsar Vilhelm II strax efter sin tronbestigning att göra ett besök vid ryska hovet (juli 1888), men Alexander besvarade detta besök först i oktober 1889, och detta långa dröjsmål karakteriserade den kyla, som då rådde mellan de båda hoven. (källa)
2. Fram till mitten av 1600-talet fanns det ofta en svensk generalguvernör över Finland och den mest kände är greve Per Brahe d.y. Eftersom hans tid som generalguvernör anses särskilt lyckosam för landet har uttrycket i grevens tid i Finland kommit att syfta på denna tid och betyda en lycklig tid, till skillnad från i Sverige, där det har betydelsen av "i sista minuten". Efter 1669 upphörde utnämningen av generalguvernörer över Finland, förutom 1710–1712, då Karl von Nieroth utnämndes, eftersom landet hotades av ryssarna under stora nordiska kriget. Efter dennes död 1712 stod posten tom, eftersom ryssarna strax därefter ockuperade Finland under den så kallade stora ofreden. Efter krigsslutet (1721) utnämndes emellertid inga nya generalguvernörer (med specialundantag för Gustaf Fredrik von Rosen 1747–1751, med anledning av misstänkta ryska truppsammandragningar vid finsk-ryska gränsen), eftersom 1719 och 1720 års regeringsformer uttryckligen avskaffade generalguvernement i Sverige. Johann Balthasar von Campenhausens, som innehade posten 1742–1743, var rysk och styrde under den ryska ockupation av Finland, som benämns lilla ofreden. I 1772 års regeringsform ändrades bestämmelsen till att generalguvernement fick upprättas "om besynnerliga omständigheter därtill föranledde". I Finland återupprättades generalguvernementet dock inte, utan Johan Christopher Toll, som 1801–1809 var generalguvernör över Skåne, blev den siste i Sverige som innehade titeln. (källa)
3. Gustaf Fredrik von Rosen, som 1731 blivit friherre, förstod att vinna konung Fredriks gunst, men deltog även livligt i tidens politiska strävanden. Utpräglad anhängare av Hattpartiet, stödde han ivrigt, men kanske inte så talangfullt, de krigiska tendenserna inom partiet. På grund av sina insatser blev han, sedan Hattarna 1738 kommit till makten, medlem av rådet 1739. Då Rysslands truppsammandragningar vid finska gränsen 1747 väckte misstankar om fientliga avsikter, blev von Rosen, på grund av sina meriter från fälttågen med Karl XII, utsedd till generalguvernör över Finland och upphöjdes 1751 vid Adolf Fredriks kröning till greve. (källa)