Tuppfäktning Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet tuppfäktning

1. Tuppfäktning är en kamp mellan två tuppar, arrangerad av människor för underhållning och vadslagning. Denna form av djurhetsning har lång tradition och arrangeras ofta i samband med festivaler, högtider och liknande. Tuppfäktning beskrevs först i Kina och förekom i antikens Grekland. Kanske kom den dit från Indien.
2. Många länder klassificerar idag tuppfäktning som djurplågeri, och den är också explicit förbjuden i många länder. I andra delar av världen är den populär och tillåten, inklusive i delar av Latinamerika och i Sydostasien, där traditionen även har en ekonomisk betydelse. Tuppfäktning var tidigt en orsak till att höns domesticerades och spreds över världen.
3. Huruvida tuppfäktning ska definieras som sport är omdiskuterat. Många utövare anser att det är det, andra att det är ett viktigt kulturellt uttryck eller till och med en konstform eller en helig handling. Dess motståndare ser det istället som ett grymt skådespel och djurplågeri.
4. Med säkerhet förekom det domesticerade djungelhöns i Asien för 8000 år sedan, och DNA-studier indikerar att domesticeringen påbörjades ännu tidigare, möjligen i Thailand eller Vietnam, eller parallellt på flera olika platser. De äldsta fynden av tamhöns härstammar från 6000 f.Kr från provinsen Hebei i Kina och har återfunnits i resterna av en neolitisk by i staden Wu'an. Man har även funnit rester av tamhöns i Indien som härrör från 4000 f.Kr. Höns hölls inte bara som föda utan var även viktig i magiska riter och för skådespel i form av tuppfäktning. När tamhönsen bredde ut sig över jorden, bland annat med migrerande asiatiska folkstammar, följde dessa föreställningar och traditioner med.
5. Äldsta belägget för tuppfäktning är från Induskulturen (2500–2100 f.Kr.) genom lerfigurer som avbildar stridande tuppar, medan äldsta skriftliga belägget är från 517 f.Kr. i Kina, där tuppfäktning var en kunglig sport, med specificerade och noggranna regler.
6. Omkring 1500 f.Kr. hade kulturen med hållning av höns nått Egypten, varifrån den, möjligen via Persien spreds till det Antika Grekland under Themistokles (525 f.Kr.–460 f.Kr.), där den är dokumenterad av Homeros, och där många antika vaser avbildar stridande tuppar, vilka också utgjorde motiv på krigares stridssköldar. I Europa förekom därefter en tuppfäktningskultur under nära 2 000 år.
7. Tuppfäktning kom till Grekland på 400-talet f.Kr. och i det forntida Aten och andra grekiska städer anordnades offentliga tuppfäktningar. I Grekland kallades stridstupparna för αλέκτωρ (aléktōr) från ἀλέξω, som ungefär betyder "att avvärja". I Rom betraktades först tuppfäktning med skepsis men efter hand accepterades den med entusiasm. Trots att det bekämpades av det kristna prästerskapet spreds det från Rom norrut till England och övriga Europa. Via Spanien, där man idkat tuppfäktning sedan romersk tid, och Storbritannien spreds bruket till deras kolonier runt om i världen.
8. I Storbritannien blev företeelsen allt mer populär. Henry VIII (1491–1547) lät anlägga en privat tuppfäktningsarena i Whitehall i London. Även Jakob I (1566–1625) var en entusiast. En av de mest hängivna var dock Edward Smith-Stanley, den tolfte earlen av Derby (1752–1834), som födde upp 3000 stridstuppar per år.
9. Vid utgrävningar i Lund har ben från tupp påträffats där den naturliga sporren tagits bort, i möjligt syfte att ersätta med längre och vassare sporre, vilket ansetts visa att tuppfäktning förekom där under medeltiden.
10. År 1700 sålde den spanska regeringen rätten att bedriva tuppfäktning på Filippinerna, till högstbjudande, medan spanjorerna spred kulturen till Mexiko, Colombia och Venezuela, där tuppfäktning utvecklades till kulturtraditioner.
11. Tuppfäktning är också fortfarande populärt i Indien, Pakistan, Sydostasien och delar av Latinamerika. Tupparna som används är ofta speciellt avlade och tränade för tuppfäktning. (källa)