Undersida Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet undersida

1. Glukos är den i särklass vanligaste monosackariden i allt liv. Ett skäl för detta kan vara att beta-pyrinoskonformationen av glukos bildar en struktur som ser ut som en diskus, med hydroxylgrupper ut åt sidorna och en relativt hydrofob över- och undersida. Denna struktur gör att andra molekyler lätt kan reagera med hydroxylerna i glukos, och att glukosmolekyler lätt kan staplas ovanpå varandra. Andra vanliga monosackarider som galaktos, mannos och xylos är strukturellt ganska lika glukos, vilket stöder tanken att glukosmolekylens konformation är gynnsam. (källa)
2. Näsan är platt med vida näsborrar och öronen är små. Ansiktet och öronen är liksom händernas och fötternas undersida nakna och av skiffersvart färg, övriga delar av kroppen är täckta av en mer eller mindre tät, något stripig hårbeklädnad, som till färgen är gråaktig med rödbrun inblandning. Armarna är i förhållande till de bakre extremiteterna kraftigt utvecklade. Händerna och fötterna är stora. Såväl tummen som stortån är förenade med hudveck, båda kan sättas mot fotsulan respektive handflatan. När gorillan går på alla fyra, stöder den på hela fotsulan, men på den knutna handens knogar, som därför är försedda med hårda valkar. Dock går den med lätthet på bakbenen. (källa)
3. Gravyrstickel, eller gravörstickel, ursprungligen gravstickel, är ett verktyg, som används vid gravyr. Det är en kraftig nål av härdat kolstål, som är fäst i ett trähandtag. Handtaget har en kulformad ände som vid användning vilar mot handflatan. Handtagets kula är ofta avskuren på en sida för att hindra stickeln att rulla, när gravören lägger den ifrån sig. Gravyrstickeln skjuts under arbetet framåt, varvid den snedslipade spetsen på stickeln skär ut ett gravyrspån, som lyfts upp ur materialet. Spetsen har olika utseende med varierande bredd och undersida vilket ger olika mönster och stickeln dess olika namn. Spetsvinkeln på en stickel varierar med materialet som graveras. (källa)
4. Till formen påminner grönbenan om en mindre rödbena (Tringa totanus), med långa gulgröna ben, lång smal svart näbb, grå-, beige- och svartspräcklig ovansida, ljus undersida och med ett kraftigt vitt ögonbrynsstreck. Dess läten är karaktäristiska och på häckningsplats avslöjar den sig ofta då den låter höra sitt varningsläte sittande på en gren. (källa)
5. Den adulta hanen har gult huvud, streckad brun rygg, kastanjebrun övergump och gul undersida. I andra dräkter är den liknande tecknad men i mindre intensiva färger. Gulsparven är vanlig i öppna biotoper med enstaka buskar eller träd. Sången är ganska karaktäristisk, men liknar tallsparvens. Tallsparven är för övrigt en nära släkting, och de kan ibland hybridisera och få fertil avkomma. (källa)
6. Gulärla (Motacilla flava) är en fågel av familjen ärlor i ordningen tättingar. Den delas upp i en mängd underarter och dess systematik är omdiskuterad och komplicerad. Idag bryts ofta östlig gulärla med sina fyra underarter ut som en egen art. Arten häckar över stora delar av tempererade palearktiska landmassan. Gulärlan påminner om sädesärlan, både till formen och beteendet. Den adulta fågeln har övervägande gul undersida och olivfärgad till grå ovansida, där honans fjäderdräkt är mattare. Fjäderdräkten skiljer sig mycket mellan de många underarterna, speciellt vad gäller teckningen på huvudet. (källa)
7. Kotkroppen (corpus vertebrae) är bredare frontalt (höger-vänster) än sagittalt (bakåt-framåt). Deras fram- och baksidor är platta och lika höga. De främre ytorna ligger dock lägre än de bakre och "hänger ned" över underliggande kotas framsida. Översidorna är konkava transversellt och försedda med ledläppar på var sida. Undersidorna är konkava sagitallt och konvexa transversellt och försedda med laterala fördjupningar som ledar mot underliggande kotas ledläppar. (källa)
8. Samtliga dessa ben utom pisiforme har sex ytor varav den övre (dorsala) och undre (palmara) är grövre då de utgör fäste för handledens ligament. Den övre sidan är dessutom bredare än den undre vilket ger handledens översida konvex och dess undersida konkav form. På samma sätt är benens proximala sidor i allmänhet konvexa och de distala konkava. (källa)
9. Harsyra blir fem till tio cm hög och växer med smala, krypande, fjälliga och greniga jordstammar. Dess blad och blommor utgår direkt från jordstammen. Bladen är glest håriga och har ofta en rödaktig undersida. Sommartid bär den självbefruktande kleistogama blommor, som alltså aldrig slår ut. Senare under året, vanligen i november-december, förökar sig plantan sexuellt med hjälp av oftast bara en ensam blomma, som bär ett par stödblad mitt på det långa skaftet. Denna blommas kronblad blir åtta till tolv millimeter långa och är till färgen vanligtvis vita med lila ådror, men exemplar med rosa eller rödlila kronblad förekommer också. Frökapseln blir cirka tre millimeter och är grönvit. (källa)