Undervisningsfråga Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet undervisningsfråga

1. Edenman värvades av Ecklesiastikdepartementet 1950 som statssekreterare, och var konsultativt statsråd oktober månad 1957 med ansvar bl.a. för undervisningsfrågor, ett ämbete han innehade när han 1 november 1957 tillträdde som ecklesiastikminister, Ecklesiastikdepartementet hade då även skolväsen och utbildning på sitt bord. Hans första proposition handlade om att avskaffa skolagan, vilket drevs igenom.Posten innehade han i tio år, innan Olof Palme efterträdde honom. Under Edenman förändrades departementets inriktning och fick ett ökat fokus på utbildning och ett minskat på kyrkliga frågor. Några månader efter hans avgång bytte departementet namn till Utbildningsdepartementet, men i praktiken hade det haft denna profil redan under Edenman. På hans initiativ påbörjades en utredning om att skilja stat och kyrka 1958, en viktig principfråga för socialdemokraterna som drivits särskilt av Arthur Engberg. I egenskap av ecklesiastikminister införde han grundskolan genom riksdagsbeslut 1962, som så småningom ersatte folkskolan, realskolan, kommunala flickskolan och fortsättningsskolan, och som var indelad i tre stadier, examensfri och gemensam för flickor och pojkar. Tage Erlander beskrev införandet: "Ragnar Edenmans grundskolereform öppnade möjligheterna till en jämlikare skola.". (källa)
2. Böklin blev 1818 student och 1820 filosofie magister i Lund. Han utnämndes 1820 till kollega och 1832 till rektor vid Kristianstads skola. Böklin prästvigdes 1830 och blev 1840 kyrkoherde i Köpinge och Lyngsjö, en post han tillträdde 1843. Han fick 1849 prosttitel. Böklin, som var en av 1800-talet stora svenska pedagoger, var verksam som läroboksförfattare och -utgivare. Under sin tid som rektor vid Kristiansstads skola utvecklade han skolvändendet där genom inrättandet av en "allmän barnskola", kombinerad med ett lärarseminarium för utbildning av lärare i växelundervisning, samt 1835 en borgarskola för hantverkslärlingar, den första i sitt slag i landet. Sin framstegsvänliga uppfattning i undervisningsfrågor utvecklade han i en serie artiklar Om folkbildningen (1840) i den liberala tidningen Skånska posten, som han varit med om att grunda. Han kom att spela en viktig roll i Fredrika Bremers utveckling, dels som handledare av hennes studier, dels senare genom deras personliga kontakt. (källa)
3. Han framträdde därefter som vänsterns ledare, bekämpade med kraft septennatet och yrkade på nationalförsamlingens snara upplösning. År 1875 valdes han till livstidssenator och blev samma år medlem av Franska akademien. År 1876 blev han ministerpresident och inrikesminister och sökte verka för en försonlig och på samma gång verkligt framstegsvänlig politik. Fri från doktrinarism och politiska lidelser, fick han allt svårare att hålla jämvikten mellan ytterlighetspartierna till höger och vänster, i synnerhet i den religiösa frågan. Och när slutligen presidenten Mac-Mahon undandrog Simon sitt stöd, måste han avgå den 16 maj 1877, efterträdd af ministären de Broglie-Fourtou. I senaten sysslade han alltjämt med iver med undervisningsfrågor, men drevs alltmer åt de klerikala. (källa)