Vad betyder och hur uttalas undseende
Undseende uttalas und|se|ende oböjligt.
Undseende betyder (åld.) överseende, skonsamhet och hänsyn.
Ordformer och varianter av undseende
Singular
- undseende
- obestämd grundform
Undseende är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet undseende
Eros var hos grekerna den såsom en gud tänkta och avbildade personifikationen av kärleken, motsvarande romarnas Amor (Cupido). Hos Homeros förekommer Eros ännu inte, men hos Hesiodos och de orfiska skalderna är han en av de äldsta och mäktigaste gudomligheterna, en son av Chaos, själv all alstrings upphov och därför även den verksamma principen vid världsskapelsen (den så kallade "kosmogoniske Eros"). Men enligt det allmännare föreställningssättet var han kärleksgudinnan Afrodites följesven och ofta betecknad såsom hennes son. Som hans far uppges vanligen Ares, men stundom även Zeus, Hermes eller Zefyros, under det att andra versioner av sagan helt och hållet frånkänner honom någon far. Såväl i poesin som i den bildande konsten framställs han som en liten bevingad gosse eller som en halvvuxen underskön yngling (av bildhuggaren Praxiteles med flera). Hans attribut är i den äldre konsten vanligen en lyra, senare båge med pilar och koger eller en brinnande fackla. Till honom sällar sig ofta de besläktade gudomligheterna Himeros och Pothos (längtan och åtrå) samt Anteros (motkärleken), vilka dock, såsom varande endast sidor av hans eget väsen, saknar självständig individualitet. I yster skalkaktighet driver Eros sitt spel, utan undseende eller åtskillnad, såväl med gudar som människor, i vilkas bröst hans pilar tänder kärlekens låga. Även de grymmaste vilddjur kuvas av hans makt.
Efter Ricasolis andra fall, i april 1867, blev han åter ministerpresident och drev då igenom lagen om kyrkogodsens likvidation, men stupade åter på frågan om Kyrkostaten. Ställd mellan politiska hänsyn för Frankrikes vilja och undseende för folkets bifall till Garibaldis nya försök mot Rom, såg Rattazzi ingen annan utväg än att lämna sin befattning i oktober 1867, trots att han hade konungens personliga stöd. Han förblev dock vänsterns ledare fram till sin död.
