Upplysningsfilosofi Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet upplysningsfilosofi

1. Politiskt eftersträvade man under denna tid gärna ett system som byggde på Montesquieus maktdelningsprincip. Många såg dock fortfarande den enväldige regenten som en garant för att förhindra uppkomsten av anarki som skulle bli följden om människor utan insyn i statsangelägenheter tilläts styra. Renässansens och stormaktstidens form av envälde ansågs otidsenlig. Följden av detta resonemang blev att man i många länder fick regenter som fortfarande i princip var enväldiga, men som i större eller mindre utsträckning valde att styra sitt land enligt upplysningsfilosofins principer, till exempel vad gällde tryck- och religionsfrihet. Exempel på sådana "upplysta" monarker kan man hämta från hela Europa, alltifrån Preussen (Fredrik II) och Ryssland (Katarina den stora) till Sverige, där Gustav III representerade denna typ av regenter. (källa)
2. I de flesta av dessa tolkningar, särskilt i dem efter Schiller, röjer Törneblad en verkligen beaktansvärd talang och en språkvirtuositet, som på hans tid ingalunda hörde till de vanliga. Men detta slags författarskap gav inte bröd, utan endast vittert anseende. Törneblad måste därför även sysselsätta sig med skriftställeri av helt annat slag, som kunde påräkna uppmuntran av den stora allmänheten. Han författade sålunda en mängd lättare ströskrifter, romaner, satirer, konjunkturskrifter och dylikt, som visserligen köptes och lästes, men också snart glömdes. Sådana var de i Cederborghs stil skrivna romanerna Stora verlden (1812) och Friherre Dolk (1814–1815), som skildrar en i 1700-talets upplysningsfilosofi uppvuxen egoist, vidare Ett splitternytt extraordinärt beskattningsprojekt (samma år, med flera följdskrifter), Försök till ett svenskt critiskt reallexikon... af Benedetto Terzaruolo (3 häften 1813, ofullbordat), Tiden och Bonaparte (1814), Gubben med skåpet (1–3, 1818–1819), Fria tankar om det stockholmska polisväsendet (1819) och många andra. I striden mot Grevesmöhlen deltog Törneblad med iver och utgav jämte Hammarsköld Grevesmöhliana (1815), av vars 6 häften han även författat en stor del. (källa)
3. Geoffroy var tidigare professor i vältalighet och ivrig motståndare till upplysningsfilosofin. Han vistades under revolutionen utomlands, men återkom 1800 och gjorde sig i strängt klasicistisk anda känd som hänsynslös och inte helt omutbar teaterkritiker i Journal de l'empire. Geoffroys recensioner utkom 1819-1820 under titeln Cours de littérature dramatique. (källa)