Upprorsförsök Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet upprorsförsök

1. I upprorsförsöket 1814 tog han inte del, men palmsöndagen 1815 ställde han sig i spetsen för en ny resning, varigenom turkarna tvingades göra vissa medgivanden till serbernas förmån. Själv intog han en dubbelställning som turkisk ämbetsman och serbernas hövding, i november 1817 erkändes han av de serbiska kneserna som överknes med arvsrätt för den närmaste inom sin släkt. Några månader förut hade den till Serbien återkomne Karađorđe Petrović blivit mördad, Miloš Obrenović anses på turkiskt uppdrag ha gett order om detta. (källa)
2. Biskopen (electus) Peder Jakobsson i Västerås och domprosten i samma stad mäster Knut Mikaelsson hade efter sitt misslyckade försök 1525 att resa dalkarlarna mot Gustav Vasa tvingats fly till Norge, varifrån de följande år utlämnades efter kungens återkommande krav. I februari 1527 dömdes de till döden och avrättades för sitt upprorsförsök, Peder Jakobsson i Uppsala 18 februari, Knut Mickelsson i Stockholm 21 februari. (källa)
3. Under påsken 1916 inleddes ett revolutionsförsök i Dublin under ledning av socialisten James Connolly. Upproret var ett försök av irländska republikaner att göra sig fria från det brittiska styret. Upprorsmännen lyckades besegra de i Dublin stationerade engelska trupperna, och behålla kontrollen över staden i en vecka. Men London sände snart över mer tungt beväpnad militär, och efter flera dagars hårda strider krossades upprorsförsöket. En mängd rebeller fängslades och ledarna avrättades, däribland Connolly. (källa)
4. Bernard var till en början boktryckare, kastade sig vid julirevolutionens utbrott 1830 in i politiken och deltog flitigt i barrikadstriderna. Han blev under Ludvig Filips regering en av de ivrigaste anhängarna av de hemliga sällskapen och de republikanska idéerna, var jämte Barbès och Blanqui ledare för upprorsförsöket 1839 och hölls därför fängslad till 1848, men blev då regeringskommissarie i flera departement och invald i nationalförsamlingen, där han slöt sig till "berget". Han tog verksam del i upploppet 13 juni 1849 och måste därefter fly ur landet. 1859 års amnesti återförde honom till Frankrike, och efter fransk-tyska kriget kom han in i nationalförsamlingen, där han hörde till yttersta vänstern, men ej spelade någon framträdande roll. Efter att ha fallit igenom vid valen 1876, drog han sig tillbaka till privatlivet samt dog fattig och obemärkt på ett sjukhus. Sin fångenskap beskrev han i Dix ans de prison au Mont Saint-Michel et à Doullens (1852). (källa)
5. Som belöning för sina administrativa insatser befordrades Don Diego 1690 till guvernör över Nuevo México med uppdrag att återupprätta spansk överhöghet över området. Don Diegos använde sig först av fredlig övertalning för att förmå Puebloindianerna att erkänna den spanska kronans härskarmakt. Denna ansats var till att börja med framgångsrik därför att splittring hade uppstått mellan indiansamhällena vilka traditionellt inte samarbetade utanför den egna pueblon. Med en liten truppstyrka besökte han 1692 alla pueblos och mottog deras formella underkastelse. När han 1693 återvände med flyktingar och nybyggare i följe möttes han dock av motstånd. Tewa som hade bosatt sig i det övergivna Santa Fe drevs bort med våld. Ett fälttåg genomfördes mot San Ildefonso Pueblon. Keresaner som gjorde motstånd besegrades och männen avrättades. Pueblo de Taos stormades men befolkningen undkom i bergen. Området kring Jemez Pueblo förhärjades 1694 och folket tvingades underkasta sig. Pueblona vid Rio Grande låg nu under spansk överhöghet, men ökenpuebloindianerna i Acoma Pueblo, Hopi och Zuni var fortfarande oberoende. År 1696 var ett svältår och spanjorerna tvångsrekvirerade majs från puebloindianerna för att kunna överleva. Spanjorernas återkomst, nödåret och majsrekvisitionerna gjorde att tanken på ett nytt pueblouppror sköt fart. Nordlig Tiwa, Tewa och en del Keresan försökte också fördriva spanjorerna, men upprorsförsöket, vilket bland annat leddes av Lucas Naranjo, krossades med hjälp av de övriga pueblona vid Rio Grande. (källa)
6. Offiziere gegen Hitler (1946, svensk översättning: "Upprorsförsöket i Nazi-Tyskland", 1946). (källa)
7. Stambolov var en energisk regeringschef. I utrikespolitiken hävdade han kraftigt mot Ryssland Bulgariens självständighet, och sökte och fann stöd för detta främst hos Österrike men fick det även från Storbritannien. Han försökte förhålla sig väl till den suzeräna makten, Osmanska riket. Han ville inte offra några reella fördelar för att vinna Bulgariens formella oberoende, och gav inget stöd åt den revolutionära rörelsen i Makedonien. I stället utverkade han genom förhandlingar eftergifter för Bulgariens nationellt kyrkliga krav i detta land. Han slog hårt ner på den inhemska revolutionära ryssvänliga oppositionen och straffade hårt upprorsförsök och attentat, ofta med döden, och skickade flera politiska ledare i exil. Också den lojala oppositionen behandlade han hårt, och brydde sig inte om att följa lagen. Hans despotiska styrelsemetoder ökade missnöjet mot honom, och även furst Ferdinand ledsnade på det, i synnerhet sedan hans egen ställning tack vare Stambolov efter hand blivit fastare. Då Stambolov inblandades i en äktenskapsskandal i krigsministern Michail Savovs familj utbröt på våren 1894 en kris som slutade med att fursten beviljade Stambolov avskedsansökan och utnämnde Konstantin Stoilov till premiärminister. Våldsamma gatudemonstrationer mot Stambolov beledsagade hans fall. (källa)
8. Ortnamnet Panicale finns dokumenterat för första gången år 40 f. Kr. Det uppmärksammades i samband med att byn tog emot flyktingar från Perugia som hade plundrats efter ett upprorsförsök mot Gaius Octavianus (63 f.Kr. - 14 e.Kr.). Han var brorson till Julius Caesar och år 27 f.Kr. skulle han bli romarrikets förste kejsare med namnet Octavianus Augustus. Men varifrån har namnet Panicale sitt ursprung? Det finns fem hypoteser för att rekonstruera ortnamnets härstamning. (källa)
9. Revolutionsåret 1848 gjordes ytterligare ett upprorsförsök, som leddes av Smith O'Brien. Det kvästes dock med lätthet av polisen. Efter detta rådde några årtionden av skenbart lugn på Irland. Linneindustrin blomstrade och något sundare förhållanden etablerades inom jordbruket efter minskningen av jordbruksproletariatets storlek och den styckning av en mängd skuldsatta stora gods som underlättades genom lord John Russells Encumbered estates act (1848). Den upphävde dessa egendomars fideikommisskaraktär. Många anledningar till missnöje fanns dock kvar, och det underblåstes energiskt av de till Amerika utflyttade irländarna. Bland dessa bildades också hemliga brödraskap med syfte att med våld frigöra Irland från Storbritannien. (källa)
10. Michail Grigorievitj Tjernjajev född 24 oktober 1828 i guvernementet Mogiljov, död 16 augusti 1898, var en rysk general som tillsammans med Konstantin Kaufmann och Michail Skobeljev ledde den ryska erövringen av Centralasien under Alexander II. Han erövrade Tasjkent 1865 i strid med sina instruktioner och även om han mottogs med hedersbetygelser så fick han inga ytterligare uppdrag i den tsarryska armén som han lämnade 1874. Han var under 1876 (juli-oktober) överbefälhavare i Serbien och förde ett misslyckat krig mot Osmanska riket. Han var också inblandad i ett misslyckat upprorsförsök mot turkarna i Bulgarien. Han återkom till Centralasien som generalguvernör 1882-1884 men avsattes på grund av sin konfrontationspolitik mot Brittiska imperiet i The Great Game. (källa)