Upprorsmakare Synonymer Betyder Uttal

• insurgent
• revoltör

Hur används ordet upprorsmakare

1. Syftet med en perifras är att lyfta fram det som till exempel är bra eller positivt i ett parti, så att publiken får höra dess bra egenskaper på flera olika sätt. En perifras är effektiv för att man säger samma sak, med nästan identiska ord, utan att tråka ut sin publik. En hederstitel kan också vara en perifras. Som när Cicero som konsult hade slagit ner upprorsmakaren Catilinas försök att ta makten i Rom, då tilldelade senaten Cicero hederstiteln "fosterlands fader". Det är alltså en perifras för egennamnet. Aristoteles fick äran att bli omtalad som "Filosofen". De flesta perifraser är tillfälliga. Den engelska författaren Richmal Crompton har skrivit böcker som handlade om buspojken Bill. I dessa böcker förekom en fröken Chesterfield, en fågelvän som var lätt överspänd. I boken använder Chesterfield aldrig ordet "fågel", utan istället talar hon om "våra befjädrade vänner" eller "tvåbenta älsklingar" eller "små bevingade bröder". (källa)
2. Tomas reser till den nya världen med Avila och andra conquistadorer för att hitta trädet. Sökandet tar lång tid och är mycket mödosamt vilket leder till att männen gör uppror. Tomas återställer ordningen genom att mörda upprorsmakaren då Avila avslöjar att de har nått sitt mål. När Tomas närmar sig pyramiden på vars topp trädet växer blir de attackerade av mayakrigare. Tomas två sista män blir dödade då de försöker fly, men Tomas blir tvingad att klättra upp för pyramiden. När Tomas når templet på toppen blir han stucken i magen av en mayapräst, men prästen identifierar sen Tomas som Hun Hunahpu, mayafolkets urfader, och låter Tomas passera och finna Livets träd. (källa)
3. En av dem som åtrått Ringstaholm var drottning Margareta, som i Norrköping höll räfst och rättarting 1404. Den 6 februari sistnämnda år lät hon adel och prästerskapet tilldöma sig slottet och länet då det tidigare tillhört kronan., samt insatte sin fogde Esbjörn Djäke där. Efter Margaretas död 1412 tillsatte hennes efterträdare, kung Erik av Pommern, en tysk, Henrik Styke, till hövitsman, första gången omnämnd 1423, sedan 1425, 1426, 1427 och 1431 i de samtida dokumenten som berör Norrköping. Under hans styre utsattes slottet för sin svåraste belägring av Engelbrekt Engelbrektssons trupper, vilkas uppgift var att rasera herremännens fästen i landet. Från Nyköping drog Engelbrekt via Kolmården dit för att personligen leda belägringen, ett svårt företag. Vid sin ankomst började han underhandla med Styke om slottets uppgivande, vilket denne förtretad avböjde. Då blev Engelbrekt förargad och det sägs att han "svor att innan sju daga, då vill jag dig med håret utdraga". Därefter började angriparna bygga en flotte, på vilken uppfördes ett fem våningar högt torn. Därifrån kunde man lätt skjuta över slottsmuren. Då blev emellertid Styke förskrämd och bad om fem dagars betänketid, vilket beviljades. Besättningen gav sig därefter, mot fritt avtåg. För övrigt var detta samma slott till vilket Engelbrekts mördare flydde efter mordet på upprorsmakaren. Under striderna mellan Krister Nilsson (Vasa) och Karl Knutsson innehades Ringstaholm av den förstnämnde. Då förlikning kom till stånd beslöts att dennes son Karl Kristiernsson (Vasa) fick behålla slottet. Senare, från 1440, ägdes det av Bengt Jönsson Oxenstierna. Ringstaholm omnämndes även fortsättningsvis under några decennier, men bevarade medeltidsbrev skrivna på slottsön begränsar sig till tre av kung Karl Knutsson (som uppges vara född där 1409), det vill säga 10 mars 1452, 29 juni 1455 och 3 augusti 1455. Det sistnämnda datumet stadfäste han åter borgarna i Norrköpings privilegier. Detta hade skett vid två tidigare tillfällen. Därtill är ett brev skrivet av Per Symensson med hustru den 24 juni 1460. Dessförinnan, år 1458 utgavs ett domsbrev, daterat Fiskeby, angående Erik Axelsson (Tott)s anspråk på Rimstadholm (bör vara Ringstaholm) såsom hans morsarv. (källa)
4. Vid mitten av 1200-talet var salpeter känt i Arabien och av araberna utmed Afrikas norra kust och i Spanien. Man kände också till bruket av eldpilen med rakethylsor fyllda av en blandning av salpeter, kol och svavel. Genom ett antal kristna författares skrifter spreds i Europa kunskapen om krut. Albert le Grand, som dog 1280, var en av dessa. En annan mera känd skribent var den engelske munken Roger Bacon, ca 1220 - ca 1292. Bacon var filosof och naturforskare. Som matematiker, fysiker och optiker ansågs han vara "doctor mirabilis". Genom sin vidsynthet kom han emellertid i konflikt med religionen och fick tillbringa de sista tio åren av sitt liv i fängelse.3. I sina skrifter omtalar Bacon raketer och svärmare närmast som befintliga barnleksaker. Dessa oskyldiga leksaker skulle dock kunna användas till andra saker. Genom att använda krutet skulle man kunna förstöra städer och hela arméer. Ironiskt nog förespråkar han krutets krigsanvändning för att stödja kyrkan: "Kyrkan borde använda naturens och konstens hemligheter mot de otrogna och upprorsmakarna för att skona kristet blod och framför allt för att använda de faror, som ska uppstå genom Antikrist." Inget i hans skrifter tyder emellertid på att krutet under hans livstid användes till militär verksamhet. (källa)
5. Under tisdagen den 27 juli ökade spänningarna i huvudstaden och militär beordrades ut på gatorna men först runt sjutiden på kvällen bröt stridigheter ut när spänningarna nått en kulmen och demonstranter började kasta gatstenar och blomkrukor mot soldaterna som först lär ha svarat med varningseld, men under natten hade 21 civila skjutits ihjäl. Under onsdagen den 28 juli eskalerade stridigheterna snabbt, stora delar av huvudstaden förvandlades till slagfält och kungen krävde att upprorsmakarna skulle krossas. Det kungliga gardets befälhavare hertig Auguste de Marmont tog samma dag emot en namninsamling från en kommitté av ledande liberala oppositionella som bedyrade sin trohet till kungahuset och riktade kritiken gällande juliordonnanserna, som de önskade skulle dras tillbaka, mot kungens ministrar. de Marmont, som själv hyste vissa sympatier för de liberala, tog emot kommittén men menade att endast om folket la ner sina vapen kunde förhandlingar komma på tal. Därefter begav sig de oppositionella till Jules de Polignac som vägrade ens ta emot dem och istället gav rådet till Karl X att fortsätta göra motstånd mot vad som hade förvandlats från gatuupplopp till en revolution. (källa)
6. Upproret slutade i nederlag. Dackes män besegrades eftersom upprorsmakarna saknade de ekonomiska resurser och det politiska inflytande som Gustav Vasa åtnjöt, och Dacke sköts av fogdens män. (källa)
7. Efter att danskarna dragit sig ur, stod upprorsmakarna i Fenland stilla, men stod ändå beskyddade av vanskliga träsket, och i början av 1071 kom det siste upprorsutbrottet i området. Edwin och Morcar återigen vänt sig mot Vilhelm, och medan Edwin kvickt förrådes och dödades, nådde Morcar fram till Ely i Cambridgeshire, där han och Hereward fick stöd från upprorsmakare som hade seglat från Skottland. Vilhelm kom med både en armé och en flotta för att avsluta det sista som återstod av motståndet. Efter flera kostbara fiaskon lyckades normanderna att konstruera en ramp som nådde Isle of Ely, besegrade upprorsmakarna vid brohuvudet och stormade ön. Det markerade slutet på det anglosaxiska motståndet. Den hade aldrig koordinerats på gott manér, och den hade inte bra militära ledare att förlita sig på. (källa)