Vad betyder och hur uttalas uppskriva
Uppskriva uttalas upp|skriva (lös eller fast sammansättning), böjs som skriva.
Ordformer och varianter av uppskriva
Aktiv
- uppskriva
- infinitiv
- uppskriver
- presens
- uppskrev
- preteritum
- uppskrivit
- supinum
- uppskrivande
- presens particip
- uppskriv
- imperativ
Passiv
- uppskrivas
- infinitiv
- uppskrivs
- presens
- uppskrevs
- preteritum
- uppskrivits
- supinum
Perfekt particip
- uppskriven en
- ~ + subst.
- uppskrivet ett
- ~ + subst.
- uppskrivna den/det/de
- ~ + subst.
- uppskrivne den
- ~ + mask. subst.
Alternativa böjningsformer passiv
- uppskrives
- presens
Uppskriva är ett verb
Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.
Hur används ordet uppskriva
Sverige var ett av de första länderna med statligt påbjuden nationell folkbokföring genom en i Berowald i Mecklenburg utfärdad kunglig instruktion till biskop Johannes Botvidi den 21 januari 1631, som ålade alla kyrkor att föra längd över "de döpte och begravnes namn". Dock bör man påtala att det från medeltiden och fram till 1600-talet fanns även en militär folkbokföring med bl.a. utskrivningslängder, där grunduppgifterna om befolkningen lämnades av prästerna. Skattelängder har funnits sedan 1530 och mantalslängder sedan 1570-talet. I fogdeordningen för Finland av år 1556, sjätte paragrafen, föreskrevs att fogdarna skulle låta uppskriva hur mycket mantal som fanns i var by och gård, "både mankön och kvinnkön, vart slag för sig, och huru åldriga de voro." Man kan följa husförhörslängder allmänt i Sverige sedan 1670-talet, och i Västmanland och Dalarna ända från 1620-talet.
