Uppteckna Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet uppteckna

1. De traditionella visor eller folkvisor som idag kallas ballader är berättande visor, där både form, innehållsmotiv och språkliga formler har sitt ursprung i medeltida diktning. De flesta balladerna finns upptecknade (samt i vissa fall inspelade) i många olika varianter av både text och melodi. Genren har funnits i levande tradition i Skandinavien ända in på 1900-talet. I Sverige fick de medeltida balladerna ett uppsving bland folkmusik- och visintresserade i samband med den s.k. folkmusikvågen under 1960- och 70-talen. De finns idag på många vissångares repertoar och används ibland för balladdans (se nedan). (källa)
2. Gregoriansk sång organiserades och upptecknades huvudsakligen i Frankerriket mellan 900-talet och 1200-talet, men kompletterades och redigerades även senare. Texterna och många av melodierna är dock betydligt äldre än så. Tidigare har påven Gregorius den store angetts som den gregorianska sångens upphovsman, men senare tids forskning hävdar att den uppstod ur en syntes av romersk och gallisk sång. Att uppkalla sången efter en påve var emellertid ett bra sätt att marknadsföra den nya stilen och ge den sakral tyngd i syfte att skapa ett liturgiskt protokoll som skulle kunna användas i hela den romerska kyrkan. (källa)
3. Den ursprungliga texten till Du gamla, du fria skrevs 1844 av folkminnesforskaren Richard Dybeck till en folkmelodi som han upptecknat i sin hembygd i Odensvi i Västmanland. Han var nyligen hemkommen från en vistelse i Idre i Dalarna, där han tros ha inspirerats av fjället Städjan. Sången framfördes första gången vid en Aftonunderhållning med nordisk folkmusik som han höll den 18 november 1844 i det Kirsteinska huset i Stockholm. Själv menade Dybeck att "de högst medelmåttiga orden" hade tillfällighetskaraktär och inte var avsedda att spridas vidare. Sedan texten (till Dybecks förargelse) hade fått spridning genom Ahlströms och Bomans sångbok Valda svenska folksånger, folkdansar och folklekar år 1845, lät han dock själv publicera den, och i över femton års tid därefter sjöngs sången som avslutningsnummer vid Dybecks musikaliska aftonunderhållningar och trycktes i programmen till dessa. (källa)
4. Karl Sporr med flera har upptecknat cirka 400 melodivarianter från Dalarna, där de folkliga koralerna levde kvar längst. Finn Karin från Mora, död 1912 och Linjo Jonas från Malung räknas som två av de främsta traditionsbärarna. Prästen Jörgen Dicander har samlat dalakoraler och andra andliga sånger i flera böcker. Det finns även uppteckningar och inspelningar från andra delar av landet. (källa)
5. Trots keruben i vapnet är det klart att namnet, som finns upptecknat i formen Engelholm år 1516, inte har något med änglar att göra, inte heller med engelsmän, som ibland har hävdats. I stället kan det vara ett gammalt ord ængil med betydelsen "krökning" eller förträngning (jämför tyskans eng = "trång" och engelskans angle = "vinkel") syftande på en krök av Rönne å. Det kan också vara ett uppkallelsenamn – på södra Själland finns en herrgård med samma namn. Stavningen Engelholm levde kvar fram till den allmänna stavningsreformen i början av 1900-talet. 1912 beslutade stadsfullmäktige att acceptera nystavningen med Ä. (källa)
6. De flesta av de danser som dansades och dansas till spelmansmusik är pardanser. Till undantagen hör menuetten, som visserligen dansas parvis, men paren är uppställda på ett led. Den fortlever fortfarande i svenskspråkiga Österbotten i Finland men återfinns även i uppteckningar på sina håll i Sverige. Det finns även ringdanser som dansas utan uppdelning i par. Andra undantag är gånglåtar och marscher som oftast går under benämningen brudmarscher. Den vanligaste dansrytmen är polska, som går i tre fjärdedelstakt. I den vanligaste typen av polska betonas första och tredje taktslaget. Det finns oerhört många varianter av polskarytmen, som upptecknats på olika platser. Oftast hör ett särskilt sätt att dansa polska ihop med sättet att spela dem. Andra vanliga dansrytmer var och är schottis, snoa, hambo, mazurka och vals. Till de mer ovanliga dansrytmerna hör engelska och halling. (källa)
7. Under senare tids folkloristiska forskningar har inom Sverige ett flertal besvärjelseformler upptecknats, bl.a. av P.G. Vistrand, "Signelser från Småland" (i "Meddelanden från Nordiska museet 1897"). Se för övrigt V.E. Lidforss, "Ur vidskepelsens historia" (i "Nu" 1875), samt E. Tegnér, "En österländsk besvärjelse" (i "Ord och bild" 1894). (källa)
8. Svipdagsmál (Svipdags sång) är det namn som Sophus Bugge år 1860 gav som huvudtitel på de båda eddasångerna Grógaldr (Groas trollsång) och Fjölsvinnsmál (Sången om Fjölsvinn), båda troligen från sent 1200-tal. Redan 1854 hade Svend Grundtvig, i samband med utgivningen av Danmarks gamle Folkeviser, påvisat att inledningen av den danska balladen om Ungen Sveidal motsvarar handlingen i Grógaldr. Bugge fann senare att samma ballads avslutning överensstämmer med handlingen i Fjölsvinnsmál. Dessa båda eddadikter har alltså utgjort början och slutet på en och samma berättelse, vars enhet finns bevarad i balladen. Att berättelsen en gång i tiden kan ha varit vida känd framgår av att balladen finns i flera varianter, av vilka några också har upptecknats på svenskt område som Unge Herr Svedendal och Hertig Silfverdal. (källa)
9. Den andra teorin hävdar ett profant ursprung. Texterna visar nämligen också förvånansvärda likheter med bröllopssånger som i modern tid upptecknats på syriska landsbygden. Det stora tidsavståndet gör det dock tveksamt om likheterna har så stor betydelse. Viktigare är då att Höga Visan även visar likheter med gammalegyptisk kärlekslyrik. (källa)