Utskänkningsställe Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet utskänkningsställe

1. I Sverige förknippas begreppet vinkällare även med äldre tiders utskänkningsställe för vin. (källa)
2. Krogar och deras föregångare har funnits i form av utskänkningsställen åtminstone sedan medeltiden. Med säkerhet kunde resande dock långt tidigare äta och dricka mot något slags betalning vid exempelvis platser där handel bedrevs och många människor möttes. Mat och dryck såldes troligen också i någon form i därför inrättad lokal. De äldsta kända kallades ölbod där inhemskt bryggt öl serverades. På 1500-talet började man servera importerat vin eller öl i en vinstuga och senare i en vinkällare. (källa)
3. Innan porterns tillkomst drack man i Storbritannien ofta en blandning av de då gängse ölsorterna, ale, beer och twopenny. En bryggare Harwood lyckades förena dessa tres smak i en ny brygd, vilken för sina stärkande egenskaper snart blev omtyckt i synnerhet av bärare och andra grovarbetare. I England benämndes dock portern i början av 1900-talet vanligen beer eller stout. Namnet porter finns noterat från 1740-talet och kan enligt den brittiske ölskribenten Michael Jackson komma sig av att öltypen, som uppstod i samband med industrialismen, var en följd av de nya bryggeriförhållandena som då uppstod. Dittills hade pubarna ofta själva bryggt sitt öl, men nya fristående bryggerier, shipping breweries, fick då distribuera sitt öl till utskänkningsställena. Utkörarna skulle då kunnat ha ropa Porter!, det vill säga "stadsbud" eller "bärare", när de körde ut sina produkter och behövde uppmärksamma leveransen. En starkare variant kom sedan att kallas Stout-Porter som sedan förkortades till stout. En klar och tydlig internationell definition av skillnaden mellan porter och stout finns inte. När Carnegie exporterade sin porter till exempelvis USA kallade man den för stout. (källa)
4. Termen cockney har haft ett antal distinkta geografiska, sociala och lingvistiska associationer. Cockney var ursprungligen en nedsättande term som användes om alla stadsbor, men gradvis blev betydelsen inskränkt till att omfatta Londonbor, och speciellt "Bow-bell Cockneys", de som var födda inom hörhåll för Bow Bells, klockorna i St Mary-le-Bow i Cheapsidedistriktet i City of London. Det kom slutligen att användas med syftning på dem som bodde i Londons East End, eller generellt för alla Londonbor av arbetarklass. Till St Mary-le-Bows klockor är flera icke belagda historier knutna, bland annat sägs Dick Whittington på 1300-talet ha kallats tillbaka till London med dess klockor. Under tudortiden ringde klockorna på kvällarna till utegångsförbud och markerade tiden när utskänkningsställena skulle stänga. (källa)
5. År 1880 fick teatern sitt nuvarande namn, och var därefter en privatteater i flera olika ägares regi. Under sommaren 1886 renoverades teatern grundligt, på bekostnad av direktör Lorentz Lundgren som från 1 juli samma år hyrde densamma. Bland annat installerades elektrisk belysning i salongen, på scenen samt i övriga teaterhuset. Källarvåningen inreddes — där en del förut varit ett utskänkningsställe för snapsar, öl och smörgåsar åt "den mera anspråkslösa delen af publiken" — till en tidsenlig restaurang med matservering som var öppen hela dagen. I våningen ovanför stora foajén inreddes en foajé för andra och tredje raderna. Grosshandlare Brinckman i Köpenhamn ärvde teatern av Ringnér mot ett vederlag på 222 000 kronor, men sålde den vidare till Albert Ranft den 20 februari 1899 för 575 000 kronor. (källa)
6. På 1680-talet bodde vinskänken Georg Hoelthusen med familj i fastigheten, det är trolig att även han bedrev ett utskänkningsställe här. På Erik Dahlberghs illustration (Willem Swiddes kopparstick) över Järntorget och Södra Bankohuset från 1691 syns Blå Örns krogskylt på husets hörn. Enligt uppgift hade då vinskänken Olof Rönling sin bostad i huset och drivit Blå Örnen. 1723 köpte handelsmannen Jacob Pfeiff fastigheten. Därefter är det okänt om en krogrörelse fanns kvar i huset. (källa)
7. Under romarriket på 400-talet fanns det många allmänna dryckeshus (dåtidens barer). I det gamla Kina har man till och med funnit spår av barverksamhet som fungerade som tavernor eller utskänkningsställen. Majoriteten av dåtidens bartendrar bryggde och destillerade själv sina drycker som de sedan sålde i sina barer och de första bartenderna och barägarna var mestadels kvinnor. (källa)
8. Det finns bara några få beräkningar om antal utskänkningsställen i Stockholm på 1600- och 1700-talen. Exempelvis räknades under slutet av 1600-talet 51 vinkällare, 81 öl- och brännvinskrogar och 21 gårkök i den vid tiden drygt 60 000 invånare stora staden. Det var ungefär ett serveringsställe på 325 stadsbor (barn inräknade). I mitten av 1700-talet fanns närmare 700 officiella krognummer (serveringstillstånd) i Stockholm, men inte alla tillstånd utnyttjades. Vid ett befolkningsantal som hade sjunkit till omkring 58 000 individer betydde det ett utskänkningsställe per omkring 83 invånare. Som jämförelse kan nämnas att 2016 fanns i Stockholms stad 3 315 krogar, kaféer och restauranger. Med en folkmängd på cirka 935 0000 individer samma år motsvarar det 282 stockholmare per serveringsställe. (källa)
9. Vintern kom och tvingade sporten inomhus och kortare spjut/pilar och regler för spel inomhus infördes. År 1530 gav Anne Boleyn ett rikt utsirat set av "darts från Biscaya" till Henrik VIII. Man vet också att passagerarna ombord på Mayflower (1620), spelade dart med en vintunna som tavla. Spelet behöll sitt militära intresse i det brittiska väldet och när soldaterna drack på pubarna med sina darttavlor så spreds darten. Utskänkningsställen i många länder införde sporten men britterna förblev de bästa långt in på senare tid. (källa)