Världskatastrof Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet världskatastrof

1. Uruppförandet 1961 ledde till en ordentlig skandal och otvivelaktigt försökte organiserade nyfascistiska grupper störa framförandet genom att skrika "Viva la polizia" under tortyrscenen. Detta var inte någon tillfällighet. Nono hade visserligen utgått från existentiella grundsituationer i det mänskliga livet, men hade kopplat dessa till konkreta, aktuella konstellationer, som framställs och liknas vid sådana fenomen som den ökande arbetsmigrationen, det alltmer egenmäktiga polisväsendet, den hotande nyfascismen och de okontrollerbara världskatastroferna. I Intolleranza 1960 äger en människas förvandling till människa rum under 1900-talets betingelser, det vill säga under allt större nationell, social och ideologisk intolerans. Av sina motståndare anklagades Nono för att ha förgiftat den italienska musiken. (källa)
2. Handlingen utspelar sig efter en okänd världskatastrof som gjort alla människor stumma. En ensam man (spelad av Pierre Jolivet) kämpar för att överleva i ett mycket glest befolkat land. Han reparerar ett ultralätt flygplan med hjälp av stulna och upphittade delar från bilmotorer och ger sig av från sin improviserade boning i ett ökenlandskap till en ruinstad där han möter en doktor (Jean Bouise) som blir hans vän. Deras samvaro hotas dock av en brutal skurk (Jean Reno). (källa)
3. Hobsbawm hänvisade bland annat till den tjeckiske teoretikern Miroslav Hrochs studier av mindre nationalistiska rörelser i Europa, vilka i allmänhet antas följa tre faser. Den första av dessa är främst identitetsskapande och arbetar med kulturella medel. I den andra fasen framträder de ideologiska förkämparna och utnyttjar den nationella ideologin som politiskt maktmedel. I den tredje fasen slutligen har den nationalistiska föreställningsvärlden etablerats hos samhällets bredare folklager. Som en följd av Hrochs analysmodell ville Hobsbawm förlägga nationalismens huvuddecennier inte till 1800-talet, utan snarare till det tidiga 1900-talet. Hobsbawm valde själv att titulera femte kapitlet i sin bok "Nationalismens storhetstid 1918-1950". Härav framgår att nationalismen under det tidiga 1900-talet blev modernitetens främsta förutsättning, sedan 1800-talets upplysningsprojekt och sociala ingenjörskonst hade havererat i världskrig. Mellankrigstidens nationalitetsprincip betraktar Hobsbawm som en veritabel världskatastrof. Åsikten att nationsgränserna bör sammanfalla med kultur- och språkgränser bär - i de fall där dessa ytterst svåruppfyllda kriterier inte överensstämmer med verkligheten - på en draksådd av fruktansvärda mått. Massutdrivning eller utrotning av etniska minoriteter blev dess övertydliga konsekvens. (källa)
4. Efter det pessimistiska slutet av Ragnarök, som mynnade ut i en katastrof för mänskligheten, ville Wagner på scenen framställa möjligheten till frälsning med lika stor dramatisk kraft. I den meningen blev Parsifal en fortsättning och fulländning av hans livsverk. Men man bör också vara medveten om att Wagner hade haft ett Parsifaldrama i tankarna ända sedan 1845. I årtionden löpte skräcken för världskatastrofen och förhoppningen om att ondskans makt ända skulle kunna brytas parallellt i hans tankar. Parsifal är en positiv version av Tristan och Isolde och Nibelungens ring. Trådarna som förbinder Parsifal med Wagners övriga musikdramer är ibland helt uppenbara, ibland fördolda. Enskilda motiv, men även hela den musikaliska stämningen, för tankarna till Lohengrin (Graalvärlden, svanmotivet). Graaltemat är nära besläktat med påvetemat (från Tannhäusers "Romberättelse" i Tannhäuser). Bakom huvudpersonerna i Parsifal döljer sig andra gestalter - bakom Kundry Venus, bakom Parsifal den unge Siegfried och bakom Klingsor Hagen. Wagnerkännare spårar i Kundrys kyss den kyss med vilken Siegfried väcker Brünnhilde ur sömnen (Siegfried, akt III). Den lidande, blödande Amfortas erinrar om den döende Tristan. I det första nedtecknandet av Parsifaldramat (1857) hade Wagner för avsikt att låta Parsifal under sina irrfärder dyka upp vid Tristans sjukbädd och med spjutets undergörande kraft hela riddarens oavbrutet blödande sår. Han ville därigenom understryka att Tristan och Amfortas på grund av den magiska kärlekens kraft hade blivit till fallna hjältar, och därför tvingades utstå ett snarlikt öde. Men det blev dock endast Amfortas förbehållet att frälsas av Parsifal. År 1879 fällde Wagner en djupgående kommentar till sin hustru Cosima. Han menade att Siegfried borde ha växt till en Parsifal för att kunna förlösa den lidande Wotan, men han saknade "budbäraren". Det vill säga: Siegfried hade inte haft någon som upplyst honom om det förgångna och gjort honom medveten om hans kallelse. Hur som helst är likheten mellan Siegfrieds och Parsifals härkomst anmärkningsvärd: båda växer upp i naturen utan kontakt med människorna, båda är "faderslösa", "naturbarn", ovetande och saknar fruktan. På scenen uppenbarar sig Siegfried och Parsifal på liknande sätt: Siegfreid fångar en björn, Parsifal dödar den heliga svanen, och båda karakteriserar av ett signalliknande hornmotiv. Siegfried förlorar, men Parsifal segrar, eftersom han - genom att kunna känna medlidande - kan övervinna sig själv. Ändå skiljer sig de båda hjältarnas levnadsbanor åt, vilket symboliseras redan av Siegfrieds sammansmidda svärd Notung och den pilbåge som Parsifal av medlidande bryter sönder. (källa)