Våldsmedel Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet våldsmedel

1. Palatsrevolution, även palatskupp, är en statskupp som utförs utan våldsmedel av personer i ledarens närhet. Palatsrevolutionen skiljer sig därför begreppsmässigt från den typiska revolutionen genom att den inte föranleds av ett allmänt uppror bland medborgare eller genom en motståndsrörelses agerande. (källa)
2. Den norske statsvetaren Öyvind Österud har pekat på att det tyska nazistpartiet i sitt uppbyggnadsskede var "småborgerligt och antimodernistiskt" och innehade en betydande "tvetydighet i förhållande till traditionell auktoritet". Det ville "återupprätta en traditionell idyll, mot upprivande konflikter och klasskamp, men ersatte samtidigt traditionella eliter med ett nytt karismatiskt ledarskap, blev aggressivt krigsdyrkande i maktposition, och använde våldsmedel mot inre fiender" och "löftet om att återupprätta en balanserad förindustriell samhällsordning blev aggressivt antidemokratiskt". (källa)
3. Han blev 1843 praktiserande jurist och vann snart som stor plantageägare och medlem av South Carolinas legislatur politiskt inflytande i sin hemstat. År 1853 invaldes han i kongressen och gjorde sig där känd som en av demokraternas våldsammaste ytterlighetsmän. Brooks namn har vunnit en herostratisk ryktbarhet genom hans brutala överfall i senatens samlingssal på den gamle abolitionistledaren Charles Sumner, 22 maj 1856. Denne hade i ett tal fällt några utlåtelser, som Brooks ansåg sårande och han överföll efter sammanträdet den intet ont anande Sumner och bearbetade honom så våldsamt med en käpp i huvudet, att han fick allvarsamt men därav för sin återstående livstid. Ett förslag om Brooks uteslutande ur kongressen vann inte stadgad pluralitet, och då Brooks nedlade sitt mandat, blev han enhälligt återvald och under en triumfresa i södern överallt firad. Brooks överfall på Sumner plägar räknas som signalen till våldsmedels allmänna tillgripande i striden om slaveriet. (källa)
4. Menger, som inte gillade det revolutionära förfarandet, lade särskild vikt på rättsordningens omdaning för det nya samhällsskickets införande och uppehållande. I Volkspolitik (1906, "Folkpolitik jämte en inledande studie om Menger och hans idéer", av Georg Schauman, Helsingfors, 1909) fastställer han de grundsatser, av vilka de behärskade folkklasserna skall låta leda sig vid samhällsordningens ombildande utan våldsmedels tillgripande. Andra arbeten är Das bürgerliche Recht und die besitzlosen Volksklassen (1890, 3:e upplagan 1904), som anses ha utövat ett praktiskt inflytande på lagstiftningsarbetet i Tyskland, Österrike och Schweiz, Die sozialen Aufgaben der Rechtswissenschaft (1895) och Neue Sittenlehre (1905). Mengers stiftelse Anton-Mengerbibliothek avsåg att omtrycka äldre demokratiska, socialistiska och antiortodoxa auktorer. (källa)