Vankelmodig Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet vankelmodig

1. Då Ludvig XVI besteg tronen 1774 var det nödvändigt med stora samhällsreformer på grund av den växande oron i landet. Han hade goda intentioner, men den rådande situationen i landet krävde en bestämd och självständig regent. Ludvig var istället osäker, vankelmodig och helt ointresserad av att regera, det sägs att han egentligen hellre ville ägna sig åt låssmide och jakt på hjort än att vara kung. Utrikespolitiken, som var det område där Ludvig ägnade styrandet ett visst personligt intresse, lät han skötas av Charles Gravier de Vergennes, som lyckades återvinna en hel del av Frankrikes förlorade internationella anseende. På det ekonomiska området gick det däremot sämre, Ludvig var rädd för adelns makt och vågade därför inte stödja de reformvänliga ministrarna. I tur och ordning föll finansministrarna Jacques Turgot, Jacques Necker, Charles Alexandre de Calonne och Étienne Charles de Loménie de Brienne då deras försök att reformera statsfinanserna stötte på hovmännens motstånd. Även sedan generalständernas sammankallande tvingats fram valde Ludvig att söka stöd hos högadeln och uppträdde tafatt och oförstående inför oppositionen, vilket bidrog till den våldsamma omstörtningen som komma skulle. (källa)
2. Konstantins mor Irene stod under hans omyndighet i spetsen för styrelsen. Sedan Irene genom ett uppror i armén störtats 790, visade Konstantin goda anlag men återkallade, karaktärssvag och vankelmodig, sin mor till andel i regeringen. Olycklig i sitt äktenskap, ingick han förbindelse med en hovdam Teodata. Irene var nog samvetslös att understödja hans företag att sätta sin gemål i kloster och äkta Teodata. Prästernas och munkarnas förbittring över tvegiftet var gränslös, folket och soldaterna övergav Konstantin, som Irene lät fängsla och blända 797. (källa)
3. Peel ansågs som politiker vankelmodig. Sedan han 1855 blivit yngre amiralitetslord i Palmerstons ministäräknades han som liberal. (källa)
4. Huvudpersonen Jan är en man i trettioårsåldern, som lever med sin mor i en våning på Karlavägen i Stockholm. Det är hösten 1938 och andra världskriget ligger inte alltför långt bort. Jan arbetar som radiorecensent på en tidning och har en kärleksaffär med en journalistkollega – Helena. Detta förhållande är inte det bästa. Jan och Helena är två vitt skilda personligheter och Helena kritiserar Jan för att han är vankelmodig och Jan, med sin överklassbakgrund, tycker Helena är vulgär. Förhållandet spricker. Jan träffar Aina ("kastanjeprinsessan") som är av enklare börd, men känslorna för Aina är starka och äkta, känner Jan. (källa)