Vanpryda Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet vanpryda

1. På 1830-talet upphörde produktionen av linolja i kvarnen och på illustrationer från 1860-talet syns att en av vingarna är trasig. På 1870- eller 1880-talet togs vingarna ner. På Prins Eugens målningar syns oljekvarnen utan vingar. År 1899 tyckte intendenten för Kungliga Djurgården att kvarnen borde rivas för den "vanprydde" platsen. Men det tyckte inte Prins Eugen och kvarnen blev kvar. (källa)
2. Från slutet av 1700-talet användes Kungsporten till förvaring av straffångar. Generaladjunkt Edenhjelm, som var kommendant i Göteborg, anmälde 1827 i ett brev till krigskollegium att det ofta uppstod tvister om underhållsskyldighet mellan kronan och staden. Denna gången lyckades man bli eniga om den fördelningen, men 1834 ansåg krigskollegium att reparationskostnaderna för en byggnad som inte längre användes för militära ändamål, blev för dyra. Genom kungligt brev av den 28 november 1835, befalldes att porten skulle säljas på offentlig auktion. Villkoren var bland annat att portens rivning samt platsens plantering och stensättning skulle bekostas och ombesörjas av köparen inom ett halvår från det datum då Kungl. Maj:t fastställde köpebrevet. Den 23 januari 1836 befalldes att fångarna skulle flyttas till Malmö, och den 23 mars 1836 såldes porten för 345 riksdaler banko till kopparslagaremästaren Carl Erik Lilja, med "lägenheter och väggfast inredning". Köpet fastställdes den 23 april 1836. Göteborgs borgerskap drabbades dock av dåligt samvete, ångrade sig och övertalade Lilja att låta staden ta tillbaka köpet. Porten skulle därmed få stå kvar, "i anseende till dess arketoniska värde." Men reparations- och underhållskostnaderna visade sig förskräcka, då stadsarkitekt Hagmans förslag gick löst på 11 934 riksdaler banko. Då stadsarkitekt Kaufmann tog vid, ansåg denne att byggnaden saknade värden som motiverade kostnaderna. Han ville istället riva och låta uppföra en springbrunn på platsen. Grosshandlare Sven Renström var en av dem som stred hårdast för ett bevarande, medan andra ansåg att porten "Numera liknade ett ugglenäste, vanpryder platsen på det högsta, och vore det således i både estetiskt och ekonomiskt hänseende önskvärt, att den raserades." I en resehandbok för den tiden, stod det om porten: "Såsom fästningsport är den onekligen vacker men står nu isolerad, ett abderistiskt spöke, ej passande till omgivningen. Och lärer dess rivning vara beslutad." Stadens drätselkammare fastslog definitivt den 4 december 1838 att porten skulle rivas - "i anseende till förut opåkallade, högst betydliga underhållskostnader." Rivningsmassorna från Kungsporten forslades bort som fyllnadsgods till Skeppsbrokajen, som tillsammans med Stenpiren – var den första kajen som anlades längs Göta älv i mitten på 1800-talet. (källa)
3. I februari 1810 ansökte Segerlind om att "å tomten N:o I Stadens 5 rote få uppföra en nybyggnad till hotell- och näringsställe", vilket Borgerskapets äldste beviljade med villkoret att huset "ej finge bliva vanprydande". (källa)
4. Även klotterproblemet i offentliga toaletter uppmärksammades tidigt. Det illustrerar ett brev av den 20 maj 1916 från Karl Fries i Kristliga Föreningen av Unge Män (KFUM) i Stockholm till rådmannen och ordföranden i drätselnämndens 2:a avdelning. Fries menade bland annat att "...insidorna av dessa äro ofta vanprydda med ytterst obscena ritningar eller inskrifter, vidriga att iakttaga för den som icke har smak för sådant och utan tvivel innebärande en skadlig äggelse för sådana, vilkas sinnen äro tillgängliga för dylika intryck". Han tyckte att väggarnas insidor borde målas om "en gång var eller varannan månad". Brevet finns bevarat på Stockholms stadsmuseum. En medarbetare på Hallwylska palatset, Bengt Clauvelin, som arbetade med att katalogisera grevinnan Hallwyls samlingar, dokumenterade toalettklottret under flera decennier på sin fritid med början någon gång omkring 1910. Vid hans bortgång 1939 skänktes anteckningsböckerna till samlingarna och de kom att benämnas Klotterböckerna. Hallwylska paltset hade då blivit museum och museichefen beslutade att anteckningsböckerna inte fick offentliggöras före 1999, på grund av dess sexuellt explicita natur. (källa)