Vardande Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet vardande

1. I en retrogardistisk enkät 1999 definierade Håkan Sandell begreppet retrogardism: "Retrogardism, en ordlek på beteckningarna retro och avantgarde i betydelserna Åter och Före, visar självfallet på en upptagenhet av skiftande tidsplan. Vid en jämförelse med den fornnorska mytens tempus: Urd - Verdandi - Skuld kan man påminna sig två saker. För det första hur Verdandi, alltså nuet, kan utläsas som "det vardande". Vilket innebär att nuet är en process snarare än ett tillstånd. För det andra att Skuld, det vill säga "det som följer" inte nödvändigtvis är att betrakta som ett kronologiskt skede, utan av flera uttolkare betraktats som en summa, en summa av det förflutna och nuet. Jag menar att det som kan omnämnas som ett retrogardistiskt projekt, under sin inledande fas koncentrerat sig om att finna alternativa ingångar till nuet (hos slovenerna med en historiekritisk, undersökande orientering), och därav har följt det tillbakablickande drag som för utomstående tycks ha blivit det mest lättidentifierbara. När sedan nuet innanför detta 'retrogardes' strävanden, börjar läcka över in i framtidens rum så avrundas den tidsrelaterande cykeln redan innan den fullbordats eftersom återkomsten (retro) innanför det konstnärliga skapandet måste förbli framförgående projektiv (avant) ". (källa)
2. Athanasios var alexandrinare och föddes troligen år 293. Den diokletianska förföljelsens väckande och rensande inverkan på det kristna församlingslivet inföll under hans barndom, och han ägnade tidigt sitt liv åt kyrkans tjänst, var sex år anagnost och från 319 diakon. Från denna diakonatstid härleder sig hans båda skrifter Mot grekerna och Om ordets vardande till kött, i vilka han apologetiskt sökte värna om kristendomens sanningsvärde gentemot judendom och hednisk polyteism. (källa)
3. Magnani gjorde en inte särskilt lyckad filmdebut 1926 i stumfilmen Scampolo, baserad på an pjäs med samma namn av Dario Nicodemi. Stumfilmen ställde krav som passade få av dåtidens teaterskådespelare inskolade i en tradition därösten och recitationen var minst lika viktiga verktyg som den inom stumfilmen totalt dominerande mimiken. Magnani, som under 1940-talet kom att spela samma pjäs på teaterscenen, gillade helt enkelt inte erfarenheten och återkom till filmen först när ljudfilmens genombrott hade ägt rum. Inom teatern nådde hon däremot relativt snabbt framgång. Särskilt hennes rolltolkning som ballerina i Giuseppe Bevilacquas pjäs Un uomo, una donna e un milione som hade premiär i Milano i december 1930 väckte uppmärksamhet bland kritikerna som bland annat i recensioner i dagspressen (Corriere della Sera) och i teatertidskriften Confidenza noterade henne som en ung stjärna i vardande. (källa)