Vedspis Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet vedspis

1. Det finns såväl flyttbara som stationära kåtor, vilket avspeglar att samerna ofta levt som nomader men också haft permanenta visten dit de återkommit år efter år. En kåta kan konstrueras på olika sätt, men i sin traditionella utformning har den alltid en härd (nordsamiska árran) i mitten och därovanför ett öppet rökhål (reahpen, i svensk text ofta stavat räppen). Modernare stationära kåtor kan i stället vara försedda med vedspis med skorsten. (källa)
2. Vedspisen eldas med ved. Den introducerades vid 1800-talets mitt och revolutionerade matlagningen i hemmen. Den värmde bättre och använde betydligt mindre mängd ved än de öppna eldstäderna, dessutom samlades röken bättre i skorstenarna. En nackdel var att den öppna eldstadens ljus försvann, därför följde snart också lampor i vedspisens spår, som fotogenlampan. I Sverige tillverkades vedspisar vid flera järnbruk. En vedspis var vanligen gjord i gjutjärn och kallas därför också gjutjärnsspis. Den ger förutom värme för matlagning och bak även värme för uppvärmning. (källa)
3. I Sverige är härbrets förekomst huvudsakligen kopplad till det nordsvenska gårdstypens utbredning, och området strax söder därom, ungefär jäms med fäbodgränsen. De har dock troligen tidigare förekommit längre söderut. Det är inte ovanligt med härbren som har två eller till och med tre våningar, där den översta våningen särskilt sommartid användes som sovutrymme, men även vintertid om vedspis fanns installerad. På de flesta håll i Sverige är ingången på ena gaveln, men i delar av Dalarna och Värmland förekommer det att ingången är på ena långsidan. Särskilt i Dalarna går det att se en tydlig tidsskillnad mellan typerna. I Södra Siljansområdet dominerar gavelhärbrena, men de långsideshärbren som finns är oftast från tidigt 1600-tal eller äldre. I Ovansiljan är härbrena normalt 1800-tals, och delar av 1700-talshärbrena gavelhärbren, men långsideshärbren dominerar. I mellersta och norra Sverige är härbret upplyft på stolpar (stolphärbre, stolpbod). I regel var härbret ofta välbyggt för att stå emot fukt och skadedjur och därför placerade man själva förrådsdelen på stolpar. Av rädsla för bränder placerades härbret ett stycke utanför den övriga gårdsbebyggelsen. I Jämtland fanns även speciella ryttarhärbren för Jämtlands hästjägarkår, där ryttarens utrustning förvarades i fredstid. (källa)