Verfremdungseffekt Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet verfremdungseffekt

1. Jakten är en norsk dramafilm från 1959 i regi av Erik Løchen, med Tor Stokke, Rolf Søder och Bente Børsum i rollerna. Den handlar om ett triangeldrama mellan en kvinna och två män som är ute i de norska fjällen för att jaga fågel. Med inspiration från Bertolt Brechts idé om verfremdungseffekt har filmen en aktiv berättarröst som samtalar med rollfigurerna under filmens gång. Andra viktiga inspirationskällor var jazzmusikens improvisationer och det franska 1930-talets poetiska realism. (källa)
2. Bertholt Brecht använde brott mot den fjärde väggen för att alienera publiken för att hela tiden påminna dem om att de tittade på en pjäså att deras respons skulle bli mer tankfull. Detta grepp kallas på tyska för Verfremdungseffekt. (källa)
3. Flera forskare har emellertid problematiserat detta, och menar att Isherwood just spelar med denna verklighetsproblematik. Woodhouse pekade i en analys på det omöjliga i att skildra något alldeles objektivt: "Ultimately, Goodbye to Berlin acknowledges the fallacy of this assumption. Marooned in a mediated reality of his own devising, the narrator is left doubting the truth of what he has witnessed - ironically, it seems more ‘like a very good photograph'." Isherwood vill framställa romanen som ett enda fotografi av Berlin - men i slutändan är han osäker på om det verkligen har hänt, eller om det bara "var ett väldigt bra fotografi". Det finns en tydlig verklighetsproblematisering i romanen. Robert Lee Treu kopplade detta till Bertholt Brechts Verfremdungseffekt: "By drawing the reader's attention to the curious distinctions between fiction and reality, Isherwood does manage to create his own version of Brecht's Verfremdungseffekt. He seems to be alerting his readers, asking them to be sterner judges than they would normally be when reading fiction." Spänningen mellan verklighet och fiktion kräver att läsaren är en aktiv 'domare' som dömer själv - det kräver en aktiv läsare. David Garrett Izzo var inne på samma spår: "Consequently, what some critics have called Isherwood-the-narrator's passive detachment is more a matter of his getting out of the way to let readers observe the characters and form impressions of them on their own.". (källa)