Vad betyder och hur uttalas verklighetsskildring
Verklighetsskildring uttalas verk|lig|hets|skildr|ing.
Ordformer och varianter av verklighetsskildring
Singular
- verklighetsskildring
- obestämd grundform
- verklighetsskildrings
- obestämd genitiv
- verklighetsskildringen
- bestämd grundform
- verklighetsskildringens
- bestämd genitiv
Plural
- verklighetsskildringar
- obestämd grundform
- verklighetsskildringars
- obestämd genitiv
- verklighetsskildringarna
- bestämd grundform
- verklighetsskildringarnas
- bestämd genitiv
Verklighetsskildring är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet verklighetsskildring
I början av 1936 fick Orwell i uppdrag av den socialistiska bokförläggaren Victor Gollancz på Left Book Club att skriva en skildring av fattigdomen bland arbetarklassen i norra England efter den stora depressionen. Boken gavs ut 1937 och bar namnet Vägen till Wigan Pier. Den första halvan av boken är en verklighetsskildring av de sociala förhållandena som Orwell träffade på under sina rundturer i Lancashire och Yorkshire. Den andra halvan av boken är en lång essä i vilken Orwell berättar om sin uppväxt och sin politiska utveckling. Gollancz fruktade att den andra halvan av boken skulle göra läsarna vid Left Book Club upprörda, så han lade till ett förmildrande förord innan boken gavs ut. Detta gjordes bakom ryggen på Orwell som då befann sig i Spanien. Orwell gifte sig med Eileen O'Shaughnessy strax efter att ha blivit klar med forskningen kring boken.
"Balladen om 'Gustaf Blom från Borås' är en av kardinalvisorna i min fortlöpande skildring av svenska pionjärer 'beyond the seas'. Det är en 'trader' av den gamla hårda sorten, den vilda och ädla, det gäller. Handlingen överensstämmer nästan fullständigt med verkligheten. Den frihet jag tar mig som poet är obetydlig i jämförelse med den noggrannhet jag tillämpar i verklighetsskildringen. Därvid utnyttjar jag mitt goda bild- och hörselminne. Jag kan efter 20, 30 år minnas de allra minsta detaljer i ett händelseförlopp – personernas utseende, klädsel, ordval och tonfall – och allt i en berättelse som gjort intryck på mig förmår jag nästan ordagrant återge i de vändningar och den rytm, som var typisk för berättaren.".
