Vad betyder och hur uttalas verklighetsåtergivning
Verklighetsåtergivning uttalas verk|lig|hets|åter|giv|ning.
Ordformer och varianter av verklighetsåtergivning
Singular
- verklighetsåtergivning
- obestämd grundform
- verklighetsåtergivnings
- obestämd genitiv
- verklighetsåtergivningen
- bestämd grundform
- verklighetsåtergivningens
- bestämd genitiv
Plural
- verklighetsåtergivningar
- obestämd grundform
- verklighetsåtergivningars
- obestämd genitiv
- verklighetsåtergivningarna
- bestämd grundform
- verklighetsåtergivningarnas
- bestämd genitiv
Verklighetsåtergivning är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet verklighetsåtergivning
Rörelsens namn är inspirerat av namnet på och idéerna bakom Monets målning Impression - Soluppgång (1872). Första gången ordet användes var i en kritisk och hånfull recension i tidningen Le Charivari i april 1874, men målarna började sedan själva att använda det. Impressionismen uppstod under en tid som värderade realistisk, figurativ och moralisk konst, där impressionisterna bröt åtminstone mot gängse komposition, måleriteknik och teorier om översättningen av ljuset till duken. När realisterna sökte verklighetsåtergivning genom att måla figurativt, sökte impressionisterna en djupare verklighetsåtergivning bortom det fotografiartade framställningssätt som dittills tjänat som norm. När tidigare generationer låtit modeller posera för porträtt, fick impressionisterna modellerna till sina porträttmålningar att fångas i en rörelse.
Pakkala studerade vid Finlands konstakademis skola 1945–1947. Han gjorde sig till en början (bland annat som medlem av gruppen Konst på papper) känd framförallt med sin grafik. Senare övergav han, delvis av hälsoskäl, grafiken för teckning och ett intimt måleri i mindre format. Han höll fast vid en formfast om än starkt förenklad verklighetsåtergivning, ofta med det nordösterbottniska landskapet och dess miljöer, exempelvis fiskarbyarna på Karlö utanför Uleåborg, som motiv. Han utförde även illustrationer, bland annat till Ilmari Kiantos Ryysyrannan Jooseppi (1965, andra upplagan 1994).
