Versfot synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas versfot

Versfot uttalas vers|fot , böjs som ¹fot.

Ordformer och varianter av versfot

Versfot är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet versfot

En jamb (tidigare även iambus eller jambus) är en stigande versfot som används i olika typer av poesi. Ursprungligen avsåg begreppet ett av versmåtten som användes i (den kvantiterande) prosodin i klassisk grekiska: en kort stavelse följt av en lång stavelse (som i "bevis"). Denna terminologi har senare anpassats i beskrivningen på moderna europeiska språk (till exempel svenska), där det hänvisas till en fot som består av en obetonad stavelse följt av en betonad stavelse (som i "minut"). Motsatsen till en jamb är en troké.

Inom versläran är kvantitet ett mått på stavelsers längd, se versfot.

Madrigal, herdesång (från it. mandra, boskapshjord) är en vokal profan polyfon musikform med italienskt ursprung. Den har rötter i flera medeltida visformer i norra medelhavsområdet, bland andra, dock indirekt, Trecento-madrigalen i trettonhundratalets Florens, men framför allt frottolan. Ursprungligen var lyriken bunden till en viss versfot men blev snart friare till sin utformning.

Spondé är en versfot som varken är stigande eller fallande. Den består av två stavelser som är likvärdigt betonade eller av lika längd. Spondéerna i den klassiska lyrikens versmått tillåts oftast motsvaras av trokéer när dessa versmått används i svensk lyrik. Detta på grund av svårigheten med att åstadkomma rena spondéer och avgöra vad som är det i språk som svenskan, där metriken bygger på skillnader i stavelsebetoning snarare än i stavelselängd (fastän stavelsernas uttalslängd vid neutralt uttal i regel sammanfaller med deras grad av betoning i vårt språk).

För den skull uppfann grekerna begreppet versfot som den minsta metriska byggstenen i en poetisk text. De namngav alla möjliga kombinationer av två till fyra stavelser. I senare europeisk verslära ligger fokus på de fem vanligaste: jamb, troké, daktyl, anapest, amfibrachi och i någon mån spondé och pyrrhicus.

Troké är en fallande versfot som består av två stavelser. Det betyder att trokén innehåller en lång stavelse följt av en kort, alternativt en betonad stavelse följt av en obetonad (— ∪).

I poesi (skaldekonst) detsamma som en versrad, det vill säga en textrad bestående av en fixerad uppsättning versfötter och som binds till närliggande versrader av ett versmått.

Versfot är den minsta enheten i versbunden lyrik och består av minst två stavelser, varav vanligen en är betonad. Flera versfötter bildar tillsammans en vers. Ett återkommande mönster av versfötter kallas för versmått. Vid recitation uppfattas en versfot som en takt – man kan markera takten med foten vid de betonade stavelserna.