Veto Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet veto

1. Plebejerna var "vanligt" folk (småbrukare, köpmän, hantverkare). De ägde sällan mycket jord, och för det mesta ingen alls, men de var fria romerska medborgare. Plebejerna hade ofta en klientrelation till patricierna vilket innebar att i utbyte mot juridiskt och ekonomiskt skydd från patricierna var de skyldiga en villkorslös trohet som att rösta på dem i olika val, bland annat i senatsvalen. De kunde också få i uppdrag att misshandla personens motståndare. Plebejerna tröttnade snart på detta och i nästan 200 år krävde de jämställdhet mellan dessa två politiska klasser. Striderna som pågick gällde allt från giftermål till handel. Patricierna gav med sig på vissa punkter, och plebejerna fick rätt att inlägga veto mot senaterna. De fick också tillfälle att skriva plebejernas tolv lagtavlor. Dessa ställdes sedan upp på Forum Romanum, stadens centrala torg. Rika plebejer kunde till slut ta en plats i senaten. (källa)
2. Grunden till rådet lades redan efter militärkuppen i Irak 1958 då en grupp officerare under den nationalistiske generalen Abd al-Karim Qasim tog makten och avskaffade monarkin. Idén var att säkerställa att civila ämbetsmän inte skulle kunna få högre ställning än officerare genom att bilda ett exklusivt revolutionsråd. I februari 1963 genomfördes en ny kupp där en koalition ledd av Baathpartiet tog makten. Partiet koncentrerade den politiska makten i ett nytt organ, Nationella revolutionära kommandorådet, vars ordförande blev överste Abdul Salam Arif. Interna stridigheter mellan irakiska nationalister och sympatisörer med Nassers panarabism resulterade i ännu en kupp i november 1963 där Arif rensade ut Baathpartiet till fördel för det panarabiska Arabiska socialistiska unionen varpå Nationella revolutionära kommandorådet löstes upp. 1968 genomfördes en kupp av Baathpartiet som ledde till att Ahmed Hassan al-Bakr kom till makten och ett nytt statsorgan kallat Revolutionära kommandorådet bildades. En provisorisk författning antogs 1970 som gav lagstiftande befogenheter till den folkvalda Nationalförsamlingen, men rådet fick rätt att lägga veto mot alla lagar. Dessutom gavs rådet en rad andra befogenheter inklusive rätt att stifta lagar helt oberoende av parlamentet, förklara krig och fred, godkänna statsbudgeten, ratificera internationella fördrag, behandla frågor gällande nationell säkerhet mm. Först efter att Saddam Hussein kom till makten 1979 började rådet att förlora inflytande då alla spår av kollektivt beslutsfattande försvann och makten koncentrerades exklusivt i händerna på dess ordförande. (källa)
3. Ursprungligen hade i Tyskland kejsaren rätt att fritt förläna "reichsstandschaft", men från 1600-talet fordrades för plats i riksdagen besittning av ett riksomedelbart område och vid nya förläningar samtycke av vederbörande kollegium. Innan riksdagen 1663 blivit permanent i Regensburg, brukade även medlemmar av de två furstekollegierna personligen infinna sig till sammanträdena, men därefter lät de (liksom städerna) representera sig genom instruerade ombud, varigenom den tyska ståndsriksdagen övergick till att bli en diplomatisk kongress. De tre ständerkollegierna hade initiativ och absolut veto mot varandra och mot kejsaren liksom denne mot dem. (källa)
4. Kunglig sanktion har dock betydelsen att kungligt veto inte inläggs, och att beslutet (till exempel ett lagförslag) således godkänns, sanktioneras. Termen sanktioneras kan användas även för andra typer av godkännanden av olika myndigheter och institutioner. (källa)
5. Veto (latin 'jag förbjuder') är möjligheten för en part att ensidigt stoppa ett beslut. Vetorätten kan gälla beslut fattade av en församling i vilken parten är medlem (vilket är fallet för de permanenta medlemmarna av FN:säkerhetsråd) eller beslut fattade av någon annan (exempelvis en statschefs rätt att hindra beslut fattade av ett parlament). Ett veto kan endast hindra ett beslut, inte förändra innehållet i beslutet. (källa)