Vad betyder och hur uttalas vidareföra
Vidareföra uttalas vid|are|föra , böjs som föra.
Ordformer och varianter av vidareföra
Aktiv
- vidareföra
- infinitiv
- vidareför
- presens
- vidareförde
- preteritum
- vidarefört
- supinum
- vidareförande
- presens particip
- vidareför
- imperativ
Passiv
- vidareföras
- infinitiv
- vidareförs
- presens
- vidarefördes
- preteritum
- vidareförts
- supinum
Perfekt particip
- vidareförd en
- ~ + subst.
- vidarefört ett
- ~ + subst.
- vidareförda den/det/de
- ~ + subst.
Alternativa böjningsformer passiv
- vidareföres
- presens
Vidareföra är ett verb
Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.
Hur används ordet vidareföra
Övriga spårvägar använder en kombination av en bokstav och ett nummer som typbeteckning. AB Stockholms Spårvägar använde bokstäverna A för motorvagnar, B för täckta släpvagnar och C först för öppna släpvagnar och senare för tunnelbanevagnar. Vidare användes För trådbussar, G för släpvagnar till trådbussar, H för förbränningsmotorbussar och J för släpvagnar till dessa. Detta system har i tillämpliga fall vidareförts av SL och Djurgårdslinjen. Till exempel så har de från Göteborg inköpta vagnar, som där hade typbeteckningen M23, vid Djurgårdslinjen typbeteckningen A31 och de tillhörande släpvagnarna typbeteckningen B31. De nyaste tunnelbanevagnarna har typbeteckningen C20.
De romerska erövrarna bekämpade druiderna och deras religion försvann med tiden. På andra sidan Irländska sjön verkar druiderna ha överlevt, och de kan ha existerat fram till äldre medeltid på Irland. Filider övertogs in i den keltiskt kristna klosterorganisationen, med uppgiften att vidareföra kunskap om historia och litteratur. Barder förekom i Wales fram till 1600-talets början.
De äldsta eukaristiska bönerna härrör från de orientaliska och östliga kyrkorna. Ett förstadium till den anafora som senare skulle ingå i Markusliturgin har hittats på en papyrus från 300- eller 400-talet, men den ålderdomliga språkdräkten visar att texten måste ha författats omkring år 200. Strukturen påminner om judiska bordsböner av hög ålder, och det som skiljer denna eukaristibön från senare eukaristiböner på ett iögonfallande sätt, är att både instiftelseord och epikles saknas. Däremot innehåller bönen ordet "oblodiga", först känt från den kristne författaren Athenagoras' uttryck "oblodigt offer" år 185. En annan tidig eukaristibön – som ingår i den östsyriska Addais och Maris liturgi – används fortfarande av den assyriska kyrkan. Den nuvarande, bearbetade, versionen härrör från 500-talet, men dess ålderdomliga drag, som står judiska bordsböner nära, stöder förmodan att dess förlaga torde härröra från 200-talet. Vad som skiljer denna anafora från senare eukaristiska böner är att den – fastän den innehåller en epikles – saknar sammanhängande instiftelseord. Däremot parafraseras instiftelseorden på flera platser i texten. En svårdaterad eukaristisk bön, som under ett äldre forskningsläge har tillskrivits Hippolytos (170-235), och som i kraftigt bearbetat skick vidareförts och använts inom Etiopisk-ortodoxa kyrkan under namnet De tolv apostlarnas anafora, har på senare tid visat sig ingå i en antologi vars källmaterial förefaller härröra från skilda geografiska områden och tidpunkter. I sin ursprungliga version, som troligtvis färdigställts på 300-talet i Västsyrien eller Egypten, innehåller den instiftelseord och epikles, men saknar Sanctus.