Virtuositet Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet virtuositet

1. Kastratsångaren hade en mans lungvolym och en gosses alt- eller sopranröst, vilket i kombination med den rigorösa sångträningen, som inleddes redan i barndomen, skapade en dittills oanad vokal virtuositet. Kastratsångarnas register och tessitura var oftast avsevärt större än icke-kastrerade sångares. (källa)
2. Koloraturer förekom ofta i den italienska körmusiken under 1400- och 1500-talet, och utvecklades särskilt i Florens. Under de följande århundradena var italiensk musik mycket tongivande, och koloraturer praktiserades i nästan all opera- och kantatmusik. Även arabisk sångteknik innehåller koloraturer, och uppkomsten i Europa kan ha varit genom kulturellt utbyte därifrån. Fram till början av 1800-talet gavs sångartister inom alla röstlägen möjlighet att demonstrera sin virtuositet genom koloraturer. (källa)
3. De grundläggande manliga rörelserna är: språng, knäböj, sträckning på marken och i luften, och olika vändningar, de kvinnliga rörelserna är snabba steg, böjningar och vändningar. Soloframträdanden i hopak innebär oftast en tävling i virtuositet. Komplexa akrobatiska rörelser är huvudmomentet i dansen. Dansen utförs till varierande musik, dock oftast folksånger, t.ex. "Vid Kyieva do Luben" och "Hop moji hretjanyky". Tempot är snabbt, takten är 2/4. Hopak är nästan standard dansen i alla ukrainska dansensembler. Den är mycket populär bland ukrainarna utanför Ukraina. (källa)
4. Manierism är en stildefinition som härrör från italienskans maniera, som ursprungligen betyder "stilfullhet" och betecknar grace, jämvikt och harmoni. Vanligen förknippas dock ordet "manierism" med konst och konstnärer som öppet visade överdriven skicklighet, virtuositet och nyckfullhet. Manierismen utgör en kontrast mot högrenässansens harmoni, ordning och perfektion, i synnerhet på det sätt den utmärks hos Rafael och Michelangelo. (källa)
5. En klassisk pianokonsert består traditionellt sett av tre satser, snabb-långsam-snabb, där den första satsen brukar ha sonatform med två expositioner (en för solisten och en för orkestern) och den sista är ofta ett rondo. Klassisk konsert brukade innehålla en improviserad kadens för solistens bravuruppvisning. Vissa berömda improviserade kadenser har senare blivit nerskrivna och återanvänds. En konsert från senare perioder, till exempel från romantiken kan sakna orkesterns exposition, och gärna framhäva virtuositet och bravur (consert brillant). Formen kan också bli friare, även liknande en ensatsig tondikt. (källa)
6. Virtuos kallas en tekniskt mycket skicklig konstnär. Begreppet används främst om musiker, särskilt om pianister. Ofta förknippas det, i det allmänna språkbruket, med en viss ytlighet, men detta är inget egentligt kännetecken på virtuositet. Många framstående tonsättare har hanterat sitt musikinstrument på ett sätt som gjort dem ryktbara också som praktiska utövare av musiken. (källa)