Yxa Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet yxa

1. Yxan är jämte klubban och spjutet, ett av människans allra äldsta vapen. De första stridsyxorna var förmodligen samma yxor som användes som verktyg, då dessa i regel fanns nära till hands. Så småningom började man utveckla särskilda yxor för att enbart nyttja som vapen, även om "vanliga" yxor också ibland fick tjäna samma syfte. En yxa som särskilt framställdes för vapenbruk är den så kallade stridsyxan. (källa)
2. En yxa är ett grovt huggredskap som består av ett yxhuvud med en eller två eggar i metall eller sten och ett, ofta böjt, skaft. Yxan är ett av människans äldsta kända redskap har genom tiderna använts som verktyg inom skogs- och jordbruk, hantverk och slakt, och som vapen i krig och rättskipning samt som symbol och kultföremål. (källa)
3. Under stridsyxekulturen fortsatte man med snarlika yxor, men deras flintyxor hade i regel en betydligt sämre kvalitet och var mindre i storlek och aningen osymmetriska. Dessutom var samtliga flintyxor tväreggade och relativt ofta håleggade, medan de samtida bergartsyxorna var räteggade, vilket också var fallet med de tidigare flintyxtyperna. En del av dessa flintyxor förekommer i den gropkeramiska kulturen och bör vara importerade. Till viss del är det skillnad på de yxor som tillhör den svensk-norska stridsyxekulturen och de som tillhör den jylländska motsvarigheten. (källa)
4. Det var en gång en vallpojke som vallade sina getter i närheten av en stuga där det bodde en jätte. Pojken tog en bit ost och rullade i aska och stoppade på sig. Nästa gång pojken gick förbi med sina getter stormade jätten ut ur stugan, plockade upp en stenbumling och krossade den i handen medan han hotade pojken med att nästa gång så skulle det vara pojken som krossades i hans hand. Pojken lät sig inte skrämmas, utan plockade fram ostbiten, som nu såg ut som en sten och kramade den så vasslen rann mellan fingrarna på honom och sa att han skulle krama ur jätten som han gjorde med stenen, vilket skrämde jätten som gick in till sitt. När de möttes nästa dag föreslog pojken att de skulle tävla i yxkastning, den som kunde kasta så högt att yxan inte föll ned skulle vinna. Jätten kastade mycket högt, men yxan föll dock ändå ned. När det var pojkens tur att kasta smög han ned yxan i sin ryggsäck i kaströrelsen utan att jätten hann se det, och gav på så sätt intryck av att han kastat upp yxan, men att den inte kom tillbaka. (källa)
5. Heleneborgsgatan fick sitt namn i samband med namnrevisionen 1885 inför nyregleringen av stadsplanen på västra Södermalm. Namnet syftar på malmgården Heleneborg, som ligger vid Pålsundet, strax norr om gatan. Stockholms stads borgerskap, som sedan början av 1800-talet ägde Kristinehovs malmgård ("Gubbhuset"), sålde 1895 mark till staden i samband med nyreglering av stadsplanen. Härigenom fick man medel att bygga nytt – Borgarhemmet i kvarteret Yxan med adress Heleneborgsgatan 1, som stod färdigt i oktober 1908. På den sålda marken drogs bl.a. Heleneborgsgatan. Något senare sålde den sista ägaren av Heleneborg, fru Helena Berg, sin mark till ett finanskonsortium. Marken som Gubbhuset och fru Berg sålde bestod till stora delar av berg och tobaksodlingar. Området styckades upp i tomter och började bebyggas med flerfamiljshus. (källa)
6. Det var under en debatt om den nya straffrätten i den franska nationalförsamlingen 1789 som doktor Joseph Guillotin under inflytande av upplysningstidens humanitära anda föreslog att alla som dömdes till dödsstraff skulle få samma straff: avrättning genom halshuggning utförd med en enkel maskin och utan föregående tortyr. Dödsstraffet tog sig vid denna tidpunkt många olika former: dömda adelsmän avrättades relativt smärtfritt genom halshuggning med svärd eller yxa medan de lägre klasserna avrättades genom mer plågsamma metoder så som hängning, rådbråkning eller genom att brännas på bål. Även de som halshöggs för hand kunde få lida då bödeln inte alltid träffade rätt och ibland var tvungen att hacka av den dömdes huvud från kroppen. Det var dock inte förrän 1791 som nationalförsamlingen beslutade att alla som avrättades skulle halshuggas enligt förslaget. Kirurgen Antoine Louis och en tysk hantverkare bosatt i Paris vid namn Tobias Schmidt konstruerade ett avrättningsinstrument som benämndes guillotine. De två kom efter experiment på djur och människolik fram till att ett diagonalt blad skar av huvudet bättre än ett rakt som mer eller mindre krossade nacken istället. I april 1792 avrättades den första människan med giljotin, rånaren Nicolas-Jacques Pelletier. 1793 skedde den mest berömda giljotineringen genom avrättningen av Ludvig XVI, Frankrikes kung. Under revolutionens skräckvälde avrättades många inbillade och verkliga fiender till den franska regimen med giljotin. Vid skräckväldets höjdpunkt arrangerade man också massarkebuseringar, ibland med kanon. (Giljotinering var en för långsam metod för massavrättningar.). (källa)
7. Tak- och väggspån klövs förr med yxa och spånhuggning var ofta en inte obetydlig inkomstkälla för skogsbygdernas människor. Spåntak finns ofta på kyrkor men användes även på andra statusbyggnader. Även utvändiga gavlar och långskepp kan vara klädda med spån. Stav- eller kyrkspån är vanligen cirka två centimeter tjocka i nederänden av ek eller furu. De är ofta tio till tolv centimeter breda och 35 till 50 centimeter långa. I senare tid har man ibland, för att spara virke, kluvit spånen med såg och på det sättet fått ut två spån ur varje bit. Den sågade ytan spikas i så fall nedåt. (källa)
8. Bergartsyxor, eller de flata yxor utan skafthål och av andra bergarter än flinta, är alltid räteggade och ofta symmetriska och välgjorda. Däremot är de ovanliga, både som gravgåvor och lösfynd. (källa)
9. Med stöd av arkeologisk och geologisk forskning antas Upplands första bebyggare ha kommit västerifrån över Närke och Västmanland för minst 8 000 år sedan. Deras boplatser fanns vid kustlinjen men ligger på grund av landhöjningen numera i landets inre. Med inrättningen av jordbruk och boskapsskötsel runt 4000 f.Kr. eller strax därefter ökar lösfyndens antal. En boplats funnen vid Åloppe nordväst om Uppsala 1902 tillhör den gropkeramiska kulturen och den yngre stenåldern. En mängd fornfynd från främst senneolitikum och den avslutande delen av bondestenåldern har påträffats, framförallt i den mellersta delen av västra Uppland, som därför anses vara landskapets äldsta och tätast befolkade stenåldersbygd. Öster och sydöst om Uppsalaslätten har man hittat rikliga fynd av skafthålsyxor och andra stenredskap, huvudsakligen av uppländska stenarter, men även vanliga flata yxor av flinta som importerats från Skåne eller Själland i Danmark. Uppland saknar än så länge de stenålderssmycken av exempelvis bärnsten som man funnit i sydligare landskap, vilket kan antyda att den dåtida uppländska befolkningen var förhållandevis fattig. Även avsaknaden av påtagliga spår från boskapsskötsel och sädesodling, annat än föremål som tillhör jordbrukande kulturer, talar för den nämnda fattigdomen. Men en sådan avsaknad är i och för sig inte särskilt ovanlig. Enstaka stenåldersfynd visar på förbindelser mellan Uppland, Åland och Finland redan vid denna tid, men också med Norrland liksom med Skåne eller Danmark. (källa)