Äggläggningsrör Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet äggläggningsrör

1. Inom entomologisk anatomi betecknar valva/valvel bihang på bakkroppen som ingår i könsdelarna hos vissa insekter. Bland annat bygger de tre paren valvler upp äggläggningsröret hos insektshonor. (källa)
2. Harkrankar varierar i storlek. I tempererat klimat är arterna vanligen mellan 2 och 60  mm, men tropiska arter upp till 100 mm har beskrivits. De små arterna kan förväxlas med myggor, men skiljs från dessa av en V-formig fåra mellan vingfästena på thorax och genom avsaknaden av punktögon. Honorna har tjockare kroppar än hanarna för att rymma de ca 300 äggen, och deras kroppar avslutas med ett spetsigt äggläggningsrör. (källa)
3. Bakkroppen utgörs av mot varandra fritt rörliga leder som består av en ryggplåt och en bukplåt. Den tunna hud, som förenar dessa plåtar, bildar ett instjälpt veck. Denna anordning möjliggör pumpande andningsrörelser genom bakkroppens rytmiska förlängning och förkortning samt tillåter en stundom enorm utvidgning av bakkroppen vid upptagandet av en större mängd föda samt vid äggstockarnas ansvällning under mognaden av äggen. Bakkroppens sista leder bär ofta olika bihang, som ledade analspröt, griporgan, kopulationsorgan och äggläggningsrör. I baktarmens yttersta del finns ofta stinkkörtlar, ur vilka insekten till sitt försvar avsöndrar illaluktande och sveda orsakande vätskor. (källa)
4. Sina ägg lägger dykarna med hjälp av ett indragbart äggläggningsrör i vattenväxter. Larverna är långsträckta, sexbenta, med spetsig bakkropp, utrustad med 2 oledade, hårbesatta bihang. Även larverna måste hämta luft vid vattenytan. De har ett stort, platt huvud med två vassa, ihåliga, krökta käkar som de använder för att spruta in matsmältningsvätska i sina byten, för att därefter suga ut dem. Den egentliga munöppningen är rudimentär och spelar inte någon roll för näringsupptagandet. Till förpuppningen gräver sig larven en håla vid stranden. (källa)
5. Mindre timmerman blir 9-12 millimeter lång, möjligen upp till 14 millimeter. Skalbaggen är långsmal, platt och gråspräcklig och har mycket långa antenner, betydligt längre än skalbaggens kropp. Särskilt långa är hanens antenner, de är minst två gånger så långa som kroppen, medan honans antenner är lite kortare, cirka en och en halv gång så långa som kroppen. De enskilda antennsegmenten är tvåfärgade, gråvita mot basen och mörka mot spetsen. Förutom längre antenner har hanen även lite längre ben än honan. Ett annat sätt att se skillnad på hane och hona är att honan vid bakkroppsspetsen har ett långt utstickande äggläggningsrör. (källa)
6. Parasitoida steklar har ofta unika livscykler. Inom en familj, Trigonalidae, lägger honorna ägg i små fickor som de skär i kanten av blad med sitt äggläggningsrör. En larv som äter på dessa blad kan omedvetet komma att svälja några av äggen, som, när de kommer till larvens tarm, kläcks och stekellarven borrar sig sedan genom tarmväggen ut i kroppshålan. Senare söker de efter andra parasitoida larver som de attackerar och livnär sig på. När ägg av vissa trigonalider väl är i en fjärilslarv eller växtstekellarv, måste denna värd i sin tur bli fångad av en social stekel som tar sitt byte med till sitt bo matar sin avkomma med larven, Därefter kläcks trigonalidens ägg och trigonalidlarven livnär sig sedan på den sociala stekelns avkomma. Ett annat exempel är den parasitstekel som parasiterar på fjärilen Phengaris rebeli. Stekeln letar, med hjälp av luktsinnet, upp bon av myror av släktet Myrmica som redan parasiterats av fjärilens larver och lägger sina ägg i dessa larver. När väl stekellarverna kläcks kalasar de på den döda fjärilslarven. (källa)
7. Namnet sågsteklar kommer från ett kort äggläggningsrör, som honorna bär i en insänkning på undre sidan av bakkroppens spets och vars båda sidohälfter i undre kanten är försedd med sågtänder. Med detta redskap skär honorna skåror i de blad eller knoppar, i vilka de senare anbringar sina ägg. (källa)