Ämbetsutövning Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ämbetsutövning

1. Den 11 december 1822 fick institutet åter nytt reglemente. I början av detsamma heter det: "Wi Carl Johan etc. göre veterligt, att, som egentliga föremålet med ... institutet varit, att genom undervisning derstädes uti läkarekonstens så väl teoretiska som praktiska delar tilldana skickliga läkare för armén och flottorna, och ett sådant ändamål nu blifvit uppfylldt, samt då under inrättningens fortgång erfarenheten ådagalagt nyttan däraf, att institutet i förening med härvarande sjukhusinrättningar må erhålla en sådan organisation, att pålitliga och tillvande praktiska läkare för alla grenar af medicinalverket till statens tjänst vid samma institut kunna danas, alltså..." Trots dessa ord är förändringarna i det nya reglementet obetydliga, och institutets uppgift att främst vara ett militär-medicinskt läroverk framgick fortfarande av stadgarna. Så stadgas till exempel nu bestämt, att professorn i praktisk medicin och kirurgi skall samtidigt vara överfältläkare vid Stockholms garnison (vilket han även tidigare varit, även om det inte var infört i 1815 års reglemente), samt att adjunkten i samma ämne skall vara överläkare vid Garnisonssjukhuset, vidare bestäms viss militärläkartjänstgöring såsom kompetens för professuren och adjunkturen i fråga. Professorn i praktisk medicin och kirurgi skall hålla kliniska föreläsningar vid Garnisonssjukhuset. Som ett nytt stadgande märks, att en av professorerna utnämns, på förslag av Sundhetskollegium, som fortfarande är institutets överstyrelse, till institutets inspektor (Hagströmer hade redan 1816 utsetts till inspektor). Ingen fick nu bli elev vid institutet utan att vid något av rikets universitet ha avlagt mediko-filosofisk examen. Angående de vid institutet avlagda examina gällde i huvudsak 1815 års stadgar. Bestämmelsen om institutets skyldighet att i händelse av krig avbryta den vanliga undervisningen för att utbilda underläkare för armén kvarstod. År 1828 tillkom för alla läkare, såväl medicine doktorer som kirurgie magistrar, vilka önskade kompetens till offentlig lärar- och läkarbefattning, en ny examen, bestående däri, att vederbörande skulle inför Sundhetskollegium avlägga praktiskt prov på skicklighet att i den medicinska ämbetsutövningen använda och tillämpa sin kännedom i medicina legalis och politia medica. Detta s.k. ämbetsprov avlades sålunda inför Sundhetskollegium, och det medicinska ämbetsverket blev på så vis återigen en examensinrättning. (källa)
2. Viktigast var de edikt, som vissa ämbetsmän utfärdade vid början av sin ämbetsutövning. De mest bekanta av dessa är praetorsedikten. (källa)
3. Almquist är en av 1700-talets mer kända radikala pietister och verkade som handelsman i Linköping. Han kom att övergå till pietismen på 1730-talet under inflytande av sin vän norrköpingshandlaren Isak Blessing, vedfogden vid Andrarums alunbruk Olle Norman och Carl Michael von Strokirch. 1739 upphörde han att besöka gudstjänsterna i sin socken och började uttala sig negativt om statskyrkan. I februari 1740 kallades han inför sockenstämman. Här vidhöll han sin ståndpunkt och fällde hårda omdömen om domprosten Andreas Rhyzelius. Av det skälet stämdes han införådstugurätten för föraktande av allmänna gudstjänsten, försmädande av sakramenten och lastande av prästerskapet i ämbetsutövning. Under tiden hade han valts till riksdagsman för borgerskapet och bevistade 1740-41 riksdagen, där han invecklades i nya konflikter med Rhyzelius. Efter sin återkomst dömdes han till böter. Han kom under de följande åren att åtalas ett flertal gånger, bland annat 1747 då han i strid mot gällande lag på egen hand på Linköpings kyrkogård begravt en hos honom avliden ung flicka. Under sina sista år i Linköping verkar han ha fått leva i fred, möjligen blev han mindre demonstrativ i sin tro. 1766 flyttade han till Skevik där han avled. (källa)
4. På ön Ösel, som hörde till drottning Kristinas underhållsländer, hade en stor mängd oordningar inritat sig. Folket var okunnigt, oordentligt och vildsint, prästerna i hög grad råa och lastfulla, de medel, som anvisats till kyrkor, skolor och de fattiga, bortryckta eller förskingrade. För att söka förbättra dessa bedrövliga förhållanden ditsändes såsom superintendent en präst vid namn Justus Heinrich Oldekop, en nitisk, driftig och tilltagsen, men också häftig och obetänksam man, som oförskräckt angrep missbruken, utan hänseende till stånd eller person. Snart gjorde han sig också hatad av alla, och under tre års tid förhöll man hans lön, men han lät inte skrämma sig, sparade inte heller på bittra utfall mot något var, och för några sådana förgripliga yttranden lät Gustaf Kurck stämma honom förätta. Då reste Oldekop till Stockholm och anklagade, å sin sida, generalguvernören att ha låtit muta sig, vilket hade till följd ett yrkande av denne, att Oldekop, ehuru befullmäktigad superintendent, borde, såsom icke varande infödd svensk, betraktas såsom lösdrivare och därför träda i häkte under den tid han utförde sitt klagomål mot en rådsperson. Detta bifölls av regeringen och, efter tre fjärdedels års stillasittande i det osunda fängelset, var mannen så försvagad, att han knappast kunde stå på benen. Brahe, de la Gardie och Stenbock skaffade honom bättre utrymme och kost samt sökte även förmå Gustaf Kurck till eftergift, men förgäves. Däremot uppretade man sinnesstämningen emot Oldekop på Ösel så, att först öns prästerskap och sedan hela därvarande borgerskapet inkom med klagomål mot den stränge ivraren. Rannsakningen drog ut på tiden och Oldekop fick kvarsitta i häktet. Slutligen tillsattes en särskild domstol, varav ärkebiskopen var medlem, och då denne yttrade om Oldekop, att han var en förståndig man, påstod Knut Kurck, att ärkebiskopen för ett sådant yttrande borde förklaras jävig. Man ville tvinga Oldekop till avbön för Gustaf Kurck, men han kunde ej förmås till ett sådant steg, vilket hans samvete förbjöd honom. Dock, när tredje fängelseåret ingått, slappades Oldekops motståndskraft, och han förklarade sig äntligen villig till den fordrade avbönen, men nu påstod Bengt Horn, att Kurck inte borde släppa honom så lätt, och denna uppmaning lydde Kurck, ehuru både la Gardie bad honom åtnöjas med den erbjudna upprättelsen, och även Karl XI, nu bliven myndig, föreställde Kurck skriftligen, hur Oldekop, genom så lång fängelsetid och genom förnekad ämbetsutövning, vore tillräckligen straffad för det fel han kunde ha begått, "och", tillägger kungen, "vi tycka derföre, att I boren af kristligt medlidande något eftergifva och ej stå på högsta rätten, och vore en sådan försoning oss ganska angenäm, dock alltid den lagliga rätten eder förbehållen". På denna yrkade Kurck fortfarande, varför kungen återförvisade målet till domstolen, men ännu 1675 var det inte utrett. Då uppsköt kungen dess vidare handläggning samt befallde Oldekop resa till Ösel och där återta sin syssla. Det syntes emellertid hur farligt det var att den tiden anklaga ett riksråd och hur långsam rättegången kunde göras i dylika fall. (källa)
5. Arméstaben (Ast) var ett stabsorgan för Chefen för armén (CA). Arméstaben bildades den 1 juli 1937, där Chefen för armén under Kungl. Maj:t utöva den högsta militära ledningen över lantförsvaret. Chefen för armén hade till sin hjälp en arméstab för att biträda hans ämbetsutövning. År 1942 omorganiserades staben, vilken då kom att omfatta arméstaben, centrala värnpliktsbyrån, arméinspektionen, hemvärnschefen jämte hemvärnsstaben, truppslagsinspektörerna, arméchefen direkt under underlydande personalkårchefer och arméförvaltningen. Från 1949 organiserades staben i två sektioner, sektion 1 och sektion 2, och från 1959 tillkom sektion 3. (källa)
6. Eufemia var uppkallad efter sin mormor. Eufemias mor Ingeborg och Knut Porse avsåg att erövra danska Skåne. Den 24 juli 1321 arrangerade Ingeborg ett äktenskap mellan Eufemia och hertig Albrekt den store av Mecklenburg (1318–1379). Vigseln sköts dock på framtiden, både på grund av Eufemias ålder och för att släktskapen mellan henne och Albreckt gjorde att en påvlig dispens var nödvändig. I äktenskapskontraktet föreskrevs att Mecklenburg, Sachsen, Holstein, Rendsburg och Schleswig skulle assistera Sverige i erövringen av Skåne. Affären handhades helt av Ingeborg utan godkännande av svenska rådet. Mecklenburg svek överenskommelsen och gav ingen hjälp då Ingeborg anföll Skåne 1322–23, men förlovningen kvarstod. Eufemia saknade inte inflytande i Sverige. Hon uppträdde tidigt som sigillvittne vid sin bror kung Magnus godsaffärer. När Magnus 1335 utsåg Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta) till drots, avlade Eufemia ett löfte i drotsfullmakten att stödja drotsen och agera rådgivare i hans ämbetsutövning. (källa)
7. I Danmark motsvaras kronofogdemyndigheten av fogderätten vilken är en avdelning vid var och en av Danmarks 24 byrätter. Domaren i fogderätten kallas under sin ämbetsutövning för foged. Tillhör handläggaren den administrativa personalen kallas denne för kontorsfoged. (källa)