Ängsull Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ängsull

1. Gräsull tillhör ullsläktet, eller ullar, ett släkte av halvgräs som kännetecknas av de långa, oftast vita kalkborst, som efter vårens blomning under sommaren växer ut från frukten och gör att blomställningarna (axen), ser ut som bomullstussar, eller ulltussar, som växtens och släktets namn antyder. Hos gräsull är stråna upprätta, cirka 50 centimer höga, med toppställda axsamlingar om fem till tio ax. Axskaften är långa och sträva med korta stödblad. Själva blommorna är oansenliga, men de vita kalkborsten, "ullen", som växer ut efter blomningen är rent vita och gör att den utmärker sig i floran. Bladen är ljusgröna till gröna och är platta och tre till åtta millimeter breda, lite bredare än ängsullens, och gräsull kallas därför ibland för bredbladig ängsull. (källa)
2. Benämningen fibbla (äldre: fibla) finns belagt i skrift sedan 1638. Carl von Linné pratade om blomgruppen 1745. I vissa dialekter har fibblor omnämnts som fibler. Ordet jämförs av SAOB med norska dialektala ord för ängsull (fivel) och maskros (fibl), ängsull heter på isländska fifa. Ordet kan vara besläktat med fjun och borde då syfta på blomkorgens "ulliga" fröspridningsstadium. (källa)
3. Sommartid äter de fräken, ängsull, kråkbär, starr, gräs och örter. Vintertid består deras föda mest av gräs, säd och klöver och de ses på vinterhalvåret ofta beta på stubbåkrar och dylikt. (källa)
4. Ängsull  (Detta namn används ibland även om Eriophorum angustifolium.). (källa)
5. Detta är en stor familj med flera tusen arter. De förekommer i nästan alla länder, men rikligast i de nordligare, där de utgör en betydande del av växtligheten. Av de växtfamiljer som finns i Skandinavien är denna, näst efter korgblommiga växter och gräs (Poaceae), den talrikaste, av vilka de flesta hör till släktet starrar (Carex). De flesta halvgräs växer i kärr och på våta platser. Välbekanta är säv (Schoenoplectus lacustris), som kantar stränderna av insjöar, ängsull (Eriophorum angustifolium), utmärkt genom de vita, långhåriga fruktaxen, och starrarterna, av vilka en del utgör det mesta av gräset på sanka ängar. Stråna och bladen är kiselrika, saftlösa och torra. (källa)
6. En högmosse skapar i viss mån själv sin hydrologi oberoende av vattenståndet. Fysionomiskt skiljer man på kärr och högmossar genom att endast högmossarna har en tät bottenmatta av vitmossa (Sphagnum), som också är den dominerande växttypen i denna vegetation. På kärren dominerar halvgräs (till exempel olika starrarter och ängsull). Om det finns en bottenmatta av mossor, består denna aldrig av vitmossor, utan av brunmossor (till exempel Amblystegium). (källa)
7. Bolster är den äldsta typen av madrass och kunde fyllas med vad som fanns att tillgå, såsom flock (riven och raspad tyglump), halm, dun, fjäder, älg- eller renhår, kaveldun, ängsull eller torkad örnbräken. Fyllningen byttes vid behov. (källa)