Ångbåtstrafik Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ångbåtstrafik

1. För ett ösamhälle i det yttersta havsbandet som Smögen var hamnen, som kunde angöras i alla väder, det centrala. Förr i tiden var de landsvägar som överhuvudtaget fanns mycket smala, backiga och krokiga och de viktigaste kommunikationslederna utgjordes av hav, sjöar och grävda kanaler. Då isen på vintern först lägger sig invid land innebär det en mycket stor fördel att bosätta sig ute på en ö och på så sätt få tillgång till isfritt vatten. Den naturliga hamnen användes tillfälligt redan under 1500-talet och blev med tiden samhällets centrum. Under den senaste sillperioden (1877–1906) utvecklades den till en viktig exporthamn med omfattande handel med Europa. Ända fram till 1880-talet var Smögenbryggan ingen enhetlig brygga utan utgjordes av små, mer eller mindre, hopbyggda privata bryggor. Dessa kallades gångar och fick namn som Kihlbergs Gång eller Smittrarnes Gång. Ökad handel och ångbåtstrafik ställde dock krav på bättre angöringsplatser för lossning och lastning varför bryggorna successivt byggdes ihop och förstärktes. År 1896 hade man kommit så långt att det fanns ett östra och ett västra bryggstycke som slutligen fram på 1950-talet antog den sträckning som finns idag. Vid bryggorna utefter hamnens norra sida byggde fiskexportörerna magasin och salterier som till viss del fortfarande står kvar. (källa)
2. I början av 1900-talet skedde en kraftig utbyggnad av infrastrukturen i Sverige i form av järnväg, landsväg, ångbåtstrafik, telefon och elektricitet. I södra Lappland hade man sommartid fram till slutet av 1800-talet varit hänvisade till stigar samt vattenvägar på sjöar och större vattendrag. Vintertid var det enklare att kunna transportera större lass på is och snö. I slutet av 1800-talet var man tvungen att färdas främst med roddbåt från byarna vid Malgomaj till Vilhelmina, först längs Malgomaj, därefter över Maksjön, Varrissjön och Volgsjön fram till Vilhelmina. År 1892 kom den första ångbåtstrafiken igång vilken startades av bröderna Lundberg. Det handlade om tre mindre båtar. Den första lade ut från Vilhelmina och färdades fram till översta delen av Volgsjön. Därefter fick passagerare promenera till Varrissjön, till en relativt liten grundgående båt som klarade sträckningen över Varrissjön och Maksjön. Därefter blev det en promenad till Malgomaj och den tredje båten, den större ångbåten Malgomaj I. För att kunna förbättra trafiken inleddes ett kanalbygge mellan 1903 och 1907, från Malgomaj via Maksjön och Varrissjön fram till Holmselehamn på Storholmen. När den kanalen stod klar kunde en större ångbåt, Malgomaj II med plats för 97 passagerare starta trafiken. År 1914 stod landsvägen klar mellan Vilhelmina och Holmselehamn, så då kunde man åka med häst och vagn fram till Holmselehamns ångbåtsbrygga. Malgomaj II trafikerade sträckan Holmselehamn, Malgonäs, Malgovik, Laxbäcken, Skansholm, Rönnäs, Strömnäs, Lövnäs, Skönvik och Stalon fram till 1933. (källa)
3. Då regelbunden ångbåtstrafik genom skärgården inleddes på 1880-talet blev Svenviken en anhalt på rutten västerut från Helsingfors. Där inträffade den 20 juni 1897 en svår olycka. Kustångaren "Onni" skulle precis lägga till vid bryggan i Svenviken i dåvarande Degerby, då en explosionsartad brand bröt ut. Orsaken var att en berusad person tappat sin flaska (som rymde hela fem liter) i däcket, samtidigt som en annan som nyss tänt sitt rökverk slängde stickan. Sex personer i aktersalongen blev innebrända, och flera fick brännskador. Tur i oturen var att båten höll på att göra an bryggan, vilket innebar att största delen av de 150 passagerarna kunde stiga direkt iland. (källa)
4. Vattudalens ångbåtstrafik anlöpte bryggan i Hemviken under tiden 1875–1925. Vintertid nyttjades flitigt, och urgammalt, de av byamännen plogade och utprickade isvägarna. (källa)
5. Den reguljära "ångbåtstrafiken" som utvecklades i Stockholm från mitten av 1800-talet medförde att till exempel Skurusundet tidigt började bebyggas innan ens vägar var etablerade. Hela familjen flyttade ut till sommarvillan under hela eller delar av sommaren. Vistelsen i sommarvillan skulle erbjuda samma bekvämligheter som i den ordinarie bostaden inne i stan och man tog därför oftast med sig familjens tjänstefolk som hade till uppgift att sköta hushåll, tvätt och eventuell barnpassning. Villan byggdes därför ofta med en väl tilltagen i bostadsyta för att kunna rymma både familj, tjänstefolk och eventuella långväga gäster. Till sommarvillan hörde också ofta en väl tilltagen gäststuga. (källa)
6. Under andra hälften av 1800-talet innebar ångbåtstrafiken ett uppsving för staden och handeln började blomma upp samtidigt som Trosa även blev en betydande turistort som havbadort. Från 1930-talet har en del mindre industrier vuxit fram, numera pendlar många till arbetsplatser i Södertälje och Stockholm. (källa)
7. 1880 drogs en kanal vid Kinäs mellan Hövern och Lången av Norsholm-Bersbo Järnväg. Ett stickspår anlades från Höversby till en ångbåtsbrygga vid Höverns nordände. Minst fyra olika ångbåtar har gått i trafik på Hövern och Lången. Ångbåtstrafiken på sjön upphörde på 1950-talet. (källa)
8. Stadens centrum har ett naturskönt läge på holmar och uddar vid Kyrönsalmi sund mellan Haapavesi och Pihlajavesi i Saimensystemet. Inom bebyggelsen märks den tidigare domkyrkan (A.H. Dalström, 1878) och det medeltida fästet Olofsborg, beläget på en holme mitt i Kyrönsalmi. Ett färggrant inslag i stadsbilden utgör särskilt sommartid salutorget vid hamnen, som är ett centrum för ångbåtstrafiken på insjövattnen. I domkyrkans park finns en stor frihetsstaty i granit av Wäinö Aaltonen från 1921, av övriga offentliga skulpturer kan nämnas en staty över Olofsborgs grundare, Erik Axelsson Tott (Aimo Tukiainen, 1975). (källa)
9. I början av 1930-talet stod landsvägen ut till Stavsnäs klar och därmed fick byn också bussförbindelser. På några få år konkurrerade bussarna ut ångbåtstrafiken, som lades ned. Båttrafiken ut till öarna blev kvar och flyttades till den nyanlagda Vinterhamnen. Vinterhamnen ligger i ett blåsigt och utsatt läge vid Nämdöfjärden, vilket har den fördelen att det är lätt att gå in med större fartyg samt att isen sällan lägger sig vintertid. Allt fler sommarhus byggdes under efterkrigstiden i och kring Stavsnäs, samtidigt som traditionella näringar som jordbruk och fiske i princip upphörde. 1967 uppfördes ett köpcentrum invid landsvägen på Stavsnäs gärde, och ett större område med modern bebyggelse för permanentboende utvidgade sig successivt söderut mot Höl. I Stavsnäs by har ett fåtal modernare hus byggts i och med tomtavstyckningar. (källa)
10. Ångbåtstrafiken upphörde 1939, efter övermäktig konkurrens först av järnvägen sedan av biltrafiken. (källa)