Synonymer till öde
Vad betyder och hur uttalas öde
Öde uttalas öde oböjligt.
Öde betyder tom och utan folk.
Ordformer och varianter av öde
Öde är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet öde
Vid verksamhetsanalys eller verksamhetsutveckling, är det alltsomoftast processer som vi tänker på. Det som förädlas i ett flöde, med hjälp av processer, är dock instanser av begrepp.
Efter hängningen grävdes den döde ner i en grop direkt i anslutning till galgbacken. Invid galgbacken fanns fram till 1600-talet oftast en avskrädeshög, där man tömde sopor och latrin. Vid galgbacken grävde man även ned döda djur, självmördare, okända döda och de som hade blivit halshuggna på stadens torg. Det sägs att byggnadsarbetarna hittade skelettdelar vid galgbacken när bostadsområdet Hammarbyhöjden byggdes på 1930-talet, vilket de tvingades hålla tyst om för att inte skrämma bort de nya hyresgästerna.
Ansamlingen av nedbrytningsprodukt av blodets hemoglobin i kroppen kan orsakas av ökad blodnedbrytning, dålig leverfunktion eller stopp "nedströms" från levern. Den vanligaste orsaken till gulsot är leverinflammation (hepatisk ikterus), till exempel hepatit A, B och C som orsakas av virus. Gulsot kan uppstå även vid exempelvis förgiftningar eller cancer i levern. Många olika gifter och läkemedel kan vid överdos orsaka leverskada och gulsot. Vid destruktion av röda blodkroppar uppstår prehepatisk ikterus som vid exempelvis malaria. Posthepatisk ikterus orsakas av gallstas (hindrat avflöde av galla). Detta kan orsakas av exempelvis gallsten, tumörer (både godartade och elakartade processer) och corpus alienum (främmande kropp).
Under åren 1831-1832, upptäckte Michael Faraday den operativa principen för elektromagnetiska generatorer, senare kallad Faradays lag, nämligen att en elektromotorisk kraft alstras i en ledare som omger ett varierande magnetiskt flöde. Han byggde också den första elektromagnetiska generatorn, kallad Faradays skiva, som var en typ av enpolig generator, med hjälp av en kopparskiva som roterar mellan polerna i en hästskomagnet. Denna teknik producerar en svag likspänning.
På 900-talet placerades gravarna i anslutning till gårdar och byar i så kallade ättehagar. Under yngre järnåldern brändes vanligen den döde på bål, de brända benen samlades ihop med personliga föremål i ett lerkärl, sedan begravdes de döda ofta tillsammans med äldre generationer i stensättningar eller ibland i gravhögar. Tidigare ansågs det begravningssättet vara det gängse för järnålderns begravningsskick, men i själva verket var det ganska begränsat och verkligheten är mycket mer komplex. Många gravar är skelettgravar, särskilt efter rika stormän, barn, och för de som konverterat till kristendomen, men i andra områden där människorna höll fast vid sin gamla tro är skelettgravar mycket ovanliga. I regel har benen från bålen blivit tvättade innan de placerats i gravgömman. Helt uppenbart är också att endast vissa ben valts ut och väldigt ofta är de också krossade i småbitar - möjligen med de malstenar man hittat i stensättningar. Det var inte heller säkert att benen alltid grävdes ned i gravgömman. Inte helt ovanligt var att benen i stället ströddes över graven, placerades runt stenar eller på andra platser inom gravfältet.
Större gravhögar antas till största delen vara begravda stormän. Åtminstone kan man anta att det var avsikten när högen restes att den skulle visa hur stor den döde hade varit i livet. Jordvolymen i de största högarna är trehundra gånger så stor som en normal grav. Kungshög kallas ibland lite oegentligt de större gravhögar som tros innehålla begravda kungar eller stormän. Denna begravningstraditon var vanligast i Sverige under vendeltiden.
I äldre tider krävdes att den döde var döpt för att vederbörande skulle ha gravrätt i Sverige. Sedan Svenska kyrkan skilts från staten, då kyrkan emellertid fick behålla nästan alla begravningsplatser i landet, har gravrätten blivit mer och mer liberal gentemot invånarna.
Gravölet hölls ofta i sorgehuset och var ett större kalas, ibland liknande ett bröllop, där även gästerna hade tagit med förning. Efter återkomsten från kyrkan blev deltagarna bjudna på glögg eller brännvin med bröd. Den egentliga måltiden hölls på kvällen och inleddes med kort andakt. Vid bordet fanns en plats reserverad för den döde och prästen eller klockaren höll tal. Ett storslaget gravöl ansågs hedra den avlidne och man fick gärna roa sig. Ibland slutade gravölet med dans.
Talet kan i kristen tradition innehålla budskapet om det eviga livet, det kristna hoppet inför döden, ge tröst och tolka människans levnadsvillkor utifrån tron på Jesu Kristi uppståndelse. Griftetalet utformas ofta med ett personligt tilltal till de anhöriga. I griftetalet säger prästen/pastorn/den anhörige något om den döde, om hans eller hennes liv och gärning. Griftetal förekommer även inom frikyrkorna.
Öde på Engelska
- unoccupied, uninhabited, deserted
- a desert island
- fate, destiny
- fate apportions her favours unevenly
- fate
- nothing is known of his fate
